guggelutt

När jag var 20 månader fick jag en lillasyster, och när hon skulle barnvälsignas ställde mamma till en fest. Bland annat hade hon fixat ägghalvor med kaviar till gästerna 😋 Bäst som mor fixade och donade kom jag ut i köket och sa oskyldigt att "mamma, äggen har krånglat". Mamma svarade att "nämen, inte kan väl äggen krångla"? "Jo, äggen har visst krånglat". Mamma följde med mig ut i rummet ... och visst hade äggen krånglat för kaviaren var borta på varenda ägghalva. Mamma frågade "men vad har du gjort?" Nej, jag hade inte gjort någonting! "Jomen, det är ju bara du och jag här så det måste vara du som har gjort nåt med äggen", sa mamma. Då himlade jag med ögonen och sa "men Jesus, jag sa ju att mamma skulle bli arg om du slicka av kaviar'n".

 

Jag minns hur jag tänkte och hade logiska svar på både ditten och datten. Ingenting var konstigt.... Jag hade Jesus och filijonkerna som lekkamrater, släpade in maskar och sniglar som jag gjorde gångar åt på köksmattan. Lyckan var enorm när pappa fått tag i tre små ödlor som fick bo i mitt rosa badkar på trappen och skräcken och skuldkänslorna när jag kom ut efter lunchen och bara en svans låg kvar. 

 

Idag hade jag önskat mig lite av den där självklarheten i livet. Nuförtiden är allt så krångligt. Jag har haft ont i varenda led idag, hjärndimma och illamående. Ungefär som värsta baksmällan eller precis när en förkylning bryter ut. Jag fattar ju att det är en reaktion på sjukskrivningen, att jag förträngt att jag har en kropp att ta hand om och nu börjar jag känna den i all sin fullhet. Det är krångligt att bara ta sig ner för trappen med smärtande knä och reflexer som fastnar i grinden och i kopplen... Det är krångligt att sätta på kaffet för helt plötsligt vet jag inte vart jag ställt kannan...

 

Jaja, så här kan livet se ut ibland och det är okej. Nu ska jag bara  dithän att detta är inte ett misslyckande. Jag är för duktig på att jobba helt enkelt! Och nu har jag fått en chans till återhämtning och att göra om och göra rätt.