guggelutt

... alltså, jag vill henne inget illa, jag tycker fruktansvärt synd om henne ... men när möbellassen gick igår kändes det som om lugnet sänkte sig över vårt lilla hörn av området. Vi har haft jättebra kontakt förr om åren. Vi har fikat ihop, hjälpt varandra med djurpassning, gräsklippning, datorn, handling, blomstervattning, ja allt som man gör goda grannar emellan. Men så blev hon sjuk. Och i den framskridande sjukdomen har hon successivt blivit väldigt elak, främst mot mig. Det började för några år sen när hon ringde mig (fast vi bor så nära att hon kan gå ut på trappen och prata) och bad mig få tyst på ungarna. Jag hade en tvåårig Nova här då och hon var så ivrig för vi hade klättrat upp i båten som ännu inte lagts i sjön. Jättespännande! Sen har det gradvis ökat, ibland lika trevlig som förr och ibland taggarna utåt. I dagsläget räcker det med att hundarna skäller på nån förbipasserande eller att papegojan småsnackar för att hon ska börja hojta. Ragnar kan alltså sitta inomhus och snacka (inte skrika) varpå hon kräver att jag ska ha dörren stängd. Visst är det jobbigt när hundar skäller och papegojor skriker, det tycker jag oxå så det får de absolut inte göra. Jag säger till dem och avleder deras uppmärksamhet, men det är omöjligt att få dem att hålla tyst när hon står på vägen och gapar. Hade vi haft småbarn hade problemet förmodligen varit gigantiskt. Det är trist att ha förlorat grannsämjan men jag tänker inte avliva mina djur pga en dement granne, inte heller sitta inne med nerdragna gardiner hela sommaren, så är det bara.