Positivt tĂ€nkande 💭

Jag Àr sÄ glad Ät att Àntligen börja fÄ fatt i mina egna tankar. Jag förmodar att vi alla Àr skadade och kantstötta lite till mans, men hur mÄnga Àr vi som skadar oss sjÀlva genom dumheter? Kanske har vi fler medsystrar och -bröder Àn vi anar? Imorse nÀr jag gick morgonpromenaden reflekterade jag Äterigen över ett beteende som jag har och som jag anar var det kommer ifrÄn. Positivt tÀnkande... eller rÀttare sagt nÀr positivt tÀnkande övergÄr i nÄn sorts livs-ironi och klÀmkÀckt happy-happy som Àr allt annat Àn positivt. Jag pratar inte om karma, snarare om sjÀlv-suggestion...

Jag har tidigare berÀttat om mitt tidigare arbete pÄ ett lÀkemedelsföretag, att jobbet kanske inte var det roligaste, men den uppmuntran vi fick nÀr vi lyckades som grupp var exceptionell, tex ballongfÀrder och glödvandring. Vi hade teman och förelÀsningar som "fokus", "positivt tÀnkande" och "personlig utveckling". Det Àr bra grejer att ha med dig i ryggsÀcken av livserfarenheter.
 
Dock, nu pÄ sistone nÀr jag gett mig sjÀlv tid att tÀnka pÄ annat Àn yttre ting har jag upptÀckt hur vÀl jag missbrukat vissa saker jag lÀrt mig. Framförallt "positivt tÀnkande". Jag har som vana att nÀr jag gör illa mig eller tappar nÄgot utbrister jag "TACK", tyst eller högt, men "tack". Det ligger ingen som helst ödmjukhet i det, det har bara blivit en ful ovana. "Tack för smÀrtan", "Tack, tack, jag behöver verkligen Ànnu en jobbig erfarenhet" "Tack, tack, tack..." Offerkofta pÄ.
 
Jag har ett ganska starkt minne av att detta börjat i positivt tÀnkande och i ett försök att omvandla negativitet till bra erfarenheter... men idag Àr det bara en otacksam vana som bottnar i sjÀlvförakt. "Tack för smÀrtan (din jÀkla klumpeduns, jÀvlarna skrattar Ät dig)", "Tack! Jag behöver pÄminnas om hur gott jag har det i livet (men va fan, rÀcker det inte snart?) osv osv. 
 
De senaste veckorna har min vĂ€rk varit riktigt jobbig. SmĂ€rtlindring har hjĂ€lp litegrann, en kur antiinflammatoriska oxĂ„ litegrann... och jag har "tackat" för smĂ€rtan varje dag. SĂ„ plötsligt insĂ„g jag vad jag höll pĂ„ med pĂ„ allvar. Tanken har sprungit förbi ibland, men inte fastnat. Det Ă€r klart att om jag "glatt" ropar ut mina "tack" i universum sĂ„ fastnar det ju nĂ„nstans, förmodligen samma fenomen som att hjĂ€rnan inte "förstĂ„r" ordet inte. IstĂ€llet för att fastna i allt man inte ska/fĂ„r/bör göra behöver man tĂ€nka pĂ„ allt man KAN göra. SjĂ€lvsuggestion. "Jag mĂ„ste banta och fĂ„r inte Ă€ta Ă€ppelpaj"... nĂ€hĂ€? --> "Jag vill mĂ„ bĂ€ttre och Ă€lskar Ă€pplen"... jaaa 😃 
 
Nu Ă€r det kanske inte lika lĂ€tt att minska vĂ€rk som att byta paj mot frukt, men istĂ€llet för att tacka för vĂ€rken ska jag kanske fokusera pĂ„ det som fĂ„r mig att mĂ„ bra. AIP Ă€r bĂ„de gott, snabbt och enkelt. LĂ„ngsamma diagonala rörelser strĂ€cker ut ömma muskler och leder, ger bĂ€ttre balans och kan utföras precis var som helst. Promenader och kĂ€nna lĂ€ngtan efter en bra bok, goda vĂ€nner och en tids ledighet. Tid att lĂ€ka, tid att leva. Tack för nya insikter 💚
 
 

Kommentarer

Kommentera inlÀgget hÀr:

Namn:
Kom ihÄg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0