guggelutt

Jag är så glad åt att äntligen börja få fatt i mina egna tankar. Jag förmodar att vi alla är skadade och kantstötta lite till mans, men hur många är vi som skadar oss själva genom dumheter? Kanske har vi fler medsystrar och -bröder än vi anar? Imorse när jag gick morgonpromenaden reflekterade jag återigen över ett beteende som jag har och som jag anar var det kommer ifrån. Positivt tänkande... eller rättare sagt när positivt tänkande övergår i nån sorts livs-ironi och klämkäckt happy-happy som är allt annat än positivt. Jag pratar inte om karma, snarare om själv-suggestion...

Jag har tidigare berättat om mitt tidigare arbete på ett läkemedelsföretag, att jobbet kanske inte var det roligaste, men den uppmuntran vi fick när vi lyckades som grupp var exceptionell, tex ballongfärder och glödvandring. Vi hade teman och föreläsningar som "fokus", "positivt tänkande" och "personlig utveckling". Det är bra grejer att ha med dig i ryggsäcken av livserfarenheter.

 

Dock, nu på sistone när jag gett mig själv tid att tänka på annat än yttre ting har jag upptäckt hur väl jag missbrukat vissa saker jag lärt mig. Framförallt "positivt tänkande". Jag har som vana att när jag gör illa mig eller tappar något utbrister jag "TACK", tyst eller högt, men "tack". Det ligger ingen som helst ödmjukhet i det, det har bara blivit en ful ovana. "Tack för smärtan", "Tack, tack, jag behöver verkligen ännu en jobbig erfarenhet" "Tack, tack, tack..." Offerkofta på.

 

Jag har ett ganska starkt minne av att detta börjat i positivt tänkande och i ett försök att omvandla negativitet till bra erfarenheter... men idag är det bara en otacksam vana som bottnar i självförakt. "Tack för smärtan (din jäkla klumpeduns, jävlarna skrattar åt dig)", "Tack! Jag behöver påminnas om hur gott jag har det i livet (men va fan, räcker det inte snart?) osv osv. 

 

De senaste veckorna har min värk varit riktigt jobbig. Smärtlindring har hjälp litegrann, en kur antiinflammatoriska oxå litegrann... och jag har "tackat" för smärtan varje dag. Så plötsligt insåg jag vad jag höll på med på allvar. Tanken har sprungit förbi ibland, men inte fastnat. Det är klart att om jag "glatt" ropar ut mina "tack" i universum så fastnar det ju nånstans, förmodligen samma fenomen som att hjärnan inte "förstår" ordet inte. Istället för att fastna i allt man inte ska/får/bör göra behöver man tänka på allt man KAN göra. Självsuggestion. "Jag måste banta och får inte äta äppelpaj"... nähä? --> "Jag vill må bättre och älskar äpplen"... jaaa 😃 

 

Nu är det kanske inte lika lätt att minska värk som att byta paj mot frukt, men istället för att tacka för värken ska jag kanske fokusera på det som får mig att må bra. AIP är både gott, snabbt och enkelt. Långsamma diagonala rörelser sträcker ut ömma muskler och leder, ger bättre balans och kan utföras precis var som helst. Promenader och känna längtan efter en bra bok, goda vänner och en tids ledighet. Tid att läka, tid att leva. Tack för nya insikter 💚