guggelutt

Igårkväll satt jag och tittade på tv. Såg FBI, en serie jag inte sett förut. Gårdagens avsnitt handlade om en man som kidnappade familjer och FBI försökte förstås reda ut varför. Profilern listade ut att mannen som barn bodde med sin strängt religiösa ortodoxe far brukade sitta i fönstret och titta på grannfamiljen, mamma-pappa-dotter-son, de hade så roligt och verkade så lyckliga... ända tills den dagen då han såg grannpappan kyssa lärarinnan i en bil! Som vuxen började han kidnappa familjer med hemligheter och tvingade dem, under inlåsning med hot och mord, att erkänna sina försyndelser för varandra. Hans syfte var att de skulle förstå att de hade allt utom förmågan att uppskatta det och vara lyckliga. Istället var de otrogna, smusslade med droger, var shopoholics mm. På sociala medier visade de upp en lycklig fasad ... men skrapade man på ytan syntes sanningen.

 

Handen på hjärtat, visst beter vi oss så lite till mans? Vi visar upp det trevliga och roliga på sociala medier och håller resten för oss själva. Jag gillar de där motrörelserna, typ kroppspositivisterna, som vågar gå mot strömmen. Varför är det så farligt att berätta att vi mår dåligt ibland? Varför är det så viktigt med putsade fasader? Människor med erfarenheter av levande liv har ofta otroligt mycket att ge. Kriminalitet, misstag, droger och sjukdom kan vara minst lika goda erfarenheter som universitetsstudier! Livets hårda skola.

 

Nåväl. Jag har haft en riktig dipp under några dagar. För en dryg månad sen sa jag upp mig från jobbet. Jag är jätteledsen för jag älskar verkligen mitt jobb. Men det finns flera orsaker till mitt beslut och beslutet fattades inte i nån hast. Jag har inte nåt nytt jobb att gå till och jag kommer att vara deltidssjukskriven tills jag slutar runt midsommar. I fredags tömde jag lyan på mina saker. Min sonson ska få mitt rum. Jag grät floder. Det var så fruktansvärt känslosamt. Jag är glad att min son bor kvar, men det var ju inte så här det skulle bli! Jag köpte ju lyan för jag älskade mitt jobb och skulle slippa pendla. Men då var då och nu är nu, tärningen är kastad och jag flyttar hem på heltid.

 

Igår bestämde jag mig för att rycka upp mig och idag lyckades jag hjälpligt. Tröttheten och värken är förlamande i kombination med sorgen jag går igenom. Ibland är tid att bryta ihop och sen kommer en tid när man får rycka upp sig igen. Igår plockade jag lite nässlor, hade läst att de är bra för sköldkörteln. Fick ett bra recept av en kompis. Idag gjorde jag nässelsoppa för första gången i mitt liv. Det gav mersmak!