guggelutt

Självömkan har ingen blivit bättre av, men att få gråta ordentligt som jag gjorde igår, renar systemet. Jag förivrar mig lätt och överdriver ofta. I fredagskväll skrev jag till fysioterapeuten och frågade om det var bra eller dåligt att jag gör sjukgymnastiken flera gånger om dagen och gärna alla övningarna vid olika tillfällen. Svaret hade kommit imorse och var kanske inte oväntat men jag blev ändå överraskad. Istället för att få höra "duktig flicka" 💪 så blev svaret att syftet är att öka belastningstoleransen i lederna vilket man gör med lagom träning, dvs 1gång om dagen. Ja, vad trodde jag egentligen? Självklart är träningen anpassad! Återhämtningen i leden är lika viktig som regelbunden träning. Vilken idiot jag är! Så ju ondare höften gjort, desto mer har jag tränat just de övningarna. Nu hoppas jag få bli lite bättre under dagarna som kommer...

 

Jag sparade dagens gymnastik till efter mittpådagen-promenaden, en promenad som blev onödigt spännande. Jag träffade ett för oss nytt ekipage av häst och ryttarinna. Jag lyfte upp Bamse och klev åt sidan för att gå mötet så lugnt som möjligt. Efter några minuter hör jag dunkande ljud och strax kommer hästen i full galopp utan ryttare 🐎 Jag slet med mig hundarna ner i diket och skyndade mig sen åt andra hållet. Var är kvinnan??? Hon kom gående med korta steg och jag frågade hur hon mådde. "Hästen sprang nog hem" svarade hon. "Säkert", svarade jag "men är du okej?" Det tyckte hon att hon var och jag såg hur hon ökade på stegen ändå till hon kunde småspringa efter kusen som förmodligen redan var hemma med tanke på farten den kom med. Hon var helt lerig över hela ryggen så jag kan tänka mig att hon tappat andan vid nerslaget. Jag följde hästspåren i leran i över 1km och konstaterade att den hållit sig på vägen så förmodligen sammanstrålade ekipaget hemma efter äventyret...

 

Förutom att ha rensat ur kubitsen med djurens olika attiraljer började maken och jag med ytterklädes-garderoberna oxå. Vi blev inte riktigt klara. Imorgon kanske?