guggelutt

Det känns å ena sidan som om det gått vansinnigt fort sen jag blev sjuk i influensan för snart tre månader sen. Å andra sidan känns det som jättelängesen jag skickade det där mailet och trodde jag skulle vara tillbaka veckan efter. Det var 6 mars och man anade våren. Efter det har bakslagen duggat, både väder- och hälsomässigt, men nu är både hostan borta och träden jublar i olika gröna nyanser.  Försjunken i mina egna tankar om "vad var det som hände" ser jag en tydlig linje. Jag anade den förra våren, ropade, fick ingen respons och gick in i min egen bubbla - jobba, jobba, jobba, jobba. Inte bara på jobbet utan jag har även uppdrag på fritiden. Det som är farligt med att jobba för mycket är att folk inte ser en. Man fikar inte med kollegorna och lunchen intages helst nånannanstans eftersom man vare sig orkar med "surret" eller känner att man har något vettigt att säga. När man inte syns finns man inte heller i andras värld, och förslag på att "det här skulle väl du kunna göra?" känns inte som förslag man kan tacka nej till. Man vill ju inte verka lat! Sen händer det. I år var det influensan som satte krokben för mig. Provsvaren igår talar sitt språk. Tack kroppen.