guggelutt

Igår kände jag mig faktiskt nästan normal igen efter månader av extrem trötthet. Det gav lite hopp att klamra sig fast vid när jag imorse fick sega och tvinga mig upp "som vanligt". Men när jag gick morgonpromenaden, som jag iochmed ljusets återkomst förlängt lite, tänkte jag att två steg fram och ett tillbaka… det går åt rätt håll nu! Men i bilen på väg till jobbet kom tårarna. Jag tänkte på pappa och hur trött han var de sista åren. Jag ringde maken och snörvlade, tyckte att nackdelen med att bo på landet är att inte kunna åka till landet. Vi kom överens om att hitta en helg att åka ut med husbilen 🚎💨  När vi lagt på bölade jag lite till för att distriktssköterskan lyssnade på mig igår och att jag skulle få både läkartid (smärta) och tid hos terapeut (ackumulerad stress/övervikt). Det blir nog bra tillslut.