guggelutt

Men så kom jag ihåg ett tillfälle när jag jobbade i Huddinge. Vi skulle sitta i mindre grupper och berätta om en bibeltext som betydde mycket för oss. Jag kom inte på nåt bibelställe i hasten, men Överlåtelsebönen kom upp i mitt huvud, den vi bad varje tisdag på lunchmässan:

 

DU som ville mitt liv
och har skapat mig efter din vilja –
allt i mig känner du
och omsluter med ömhet:
det svaga likaväl som det starka
det sjuka likaväl som det friska.

Därför överlämnar jag mig åt dig

utan fruktan och förbehåll.
Fyll mig med ditt goda
så att jag blir till välsignelse.
Jag prisar din vishet
du som tar till dig det svaga och skadade
och lägger din skatt i bräckliga lerkärl.

 

Jag tänker att det är svårt att visa sin svaghet. Man blir så utsatt. Man hamnar liksom helt i händerna på andra. Vad tänker de på jobbet om mig? Hur går tankarna hos mina arbetskamrater, mina konfidenter, deltagarna i grupper? Tror de att jag simulerar? Har de ens märkt att jag är borta? Eller är jag bara ännu ett "klent fruntimmer med smärtproblematik"?

Ju mer jag tänker på de människor jag mött under mitt liv, och under min tid som diakon i synnerhet, så framgår ett tydligt mönster. De som uppfattas som sjuka och svaga är oftast de starkaste, för de kämpar på. De har inte samma förutsättningar som de starka och felfria, men precis som lerkrukan i berättelsen ovan, så sprider de det som är gott, även om de inte ser det själva. Om jag inte kan omfamna min egen svaghet, hur ser jag då på mina medmänniskor?

 

Men denna skatt har vi i lerkärl, för att den väldiga kraften skall vara Guds och inte komma från oss. Vi är på allt sätt trängda men inte utan utväg, rådvilla men inte rådlösa, förföljda men inte övergivna, nerslagna men inte utslagna. (2 Kor 7-9)