guggelutt

Så gick jag upp till Hagsätra centrum, satte mig på tunnelbanan och åkte in till Storkyrkan i Gamla Stan, Stockholm. Där hade biskop Caroline ett "förhör" med oss. Det var bara ett symboliskt förhör, tradition tror jag, för vi var ju redan godkända att få vigas till diakoner. Jag minns frågan jag fick: "Vilken bibelvers betyder mest för dig?" Jag var så nervös så hjärnan kopplade ner. "Herren är min herde, mig skall intet fattas, du låter mig vila på gröna ängar, du för mig till vatten …", hörde jag mig själv svamla. "Tack, tack", avbröt biskopen. Det var över! Nu skulle det ske på riktigt. 

Ett par timmar senare tågade vi, 10 blivande diakoner, genom den fullsatta Storkyrkan mot altaret. Jag kom ihåg varningen att inte snubbla på gravplattorna längs hela altargången, men det var ingen risk för det kändes som fötterna rörde sig en decimeter ovanför golvet. Jag hade fått tjänst i Spånga församling och skulle arbeta 50% i ungdomsverksamheten i Spånga och 50% i Rinkeby församlingsgård. Dagen till ära hade jag fått låna min chefs alba och en diakonstola från Spånga kyrka. Min moster var min assistent och hjälpte till vid altaret där jag blev välsignad och sänd till mitt uppdrag, fick stolan över axeln och diakonemblemet runt halsen. 

Efteråt vände vi oss mot gudstjänstbesökarna och fick ta emot en rungande applåd. Jag rös från anklarna ända upp i nacken och kunde svära på att håret stod lodrätt upp mot taket. 

Det var en av de största dagarna i mitt liv.