guggelutt

Förlust. Före lust? Är det före lusten som det gör som ondast? Finns det överhuvudtaget nån lust efter en förlust, efter förlusten av en kär vän? Mitt hjärta går sönder 💔 Där stod jag med min älskade Bamse i famnen och skulle lägga ner honom i ett svart hål. Ingen ceremoni, bara maken och jag, inga andra sörjande som delade stunden. Jag vägrade ta av honom tröjan, den orangea med rävar som jag köpte när vi klippte honom för ett par veckor sen 🦊 Han var så fin i den, nu hängde den som en säck runt hans magra kropp, och nu skulle han ner i den kalla jorden. Den ska vara på! Punkt och slut! Jag virade in honom i den klarblå fleecefilten med vita tassar som han haft i bil-buren och som vi lindade in honom i när vi åkte till veterinären. Han ska inte vara "naken" därnere, så frusen som han blivit med åldern 🐾 Jag kramade honom så hårt jag vågade för de bräckliga revbenen som plötsligt kändes, vartenda ett. Jag pussade honom på pannan som blev våt av tårar innan jag släppte taget och jag svär på att han doftade viol. Jag ställde mig på knä, sen la jag mig på mage och lade ner honom försiktigt. Han var lätt som en fjäder 🪶  Jag placerade de två lila blommorna jag hämtat från vasen i köket mellan hans framtassar och lät tårarna komma. En citronfjäril flög förbi på låg höjd 🦋 Efter en stund reste jag mig och maken fick skotta igen hålet. Han gjorde det så försiktigt, en liten skopa i taget.

Så fort det gick. Två och ett halvt dygn.

 

Det var väl tur på nåt sätt att jag gick och la mig så tidigt som jag gjorde igårkväll. Strax efter tre började Bamse att trava och jag gick efter. Han spydde och sket i omgångar. Han vankade runt runt och det kändes inte som nåt läge att ta ut honom. Jag höll lite avstånd till honom under "aktivitet" men han kom fram och pussade mig på benet när han var klar. Jag torkade, tvättade, bar och höll om. Försökte att inte gråta när jag höll om honom. Jag satte mig hos honom i puffen och la min panna mot hans, då höjde han nosen och slickade mina tårar. Gick ut på balkongen och lät den kalla morgonluften omsluta min nakna kropp samtidigt som en morgonpigg koltast gladde mina öron och huset fick vädras ut från sjukdomsdofter. Instängt. Inga känslor av katastrof, bara ett lugn och en oändlig känsla av sorg.

 

Jag ringde maken strax före sju. Tvättade mattor och torkade kroppsvätskor en omgång till. Åt frukost. Maken kom hem och tog ut Rambo. Jag ringde veterinären och försökte ge en samlad berättelse, sen la jag mig i puffen hos Bamse. Vi turades om att ligga där och klappa 💔

 

Jag gick runt med Rambo utanför veterinären. Violen spred sin doft över hennes ägor och vårlöken blommade för fullt. En stund senare drog Bamse sitt sista andetag och mina tårar vill inte sluta rinna. Det kändes rätt, han har kämpat så bra och vad som hände i måndags får vi aldrig veta. Han ville inte mer. Han sa till mig inatt att jag skulle släppa taget, han var redo att gå. Var det de inre organen som gav upp? Hade han fått i sig nåt olämpligt ute? Urinstenarna var borta, urinvägsinfektionen hävd och han hade läkt efter operationen för två månader sen. 

Har inte orkat mer idag...