guggelutt

Vaknade halv två och kollade mailen. Nordea ringde igår med anledning av att de inte godkände föreningens papper. När jag förhörde mig närmre hade vi inte vidimerat på rätt sätt, men hon skulle hjälpa mig, hon skulle skicka en länk med information om vad jag behövde skicka in digitalt, sen skulle allt lösa sig. Klockan halv två inatt hade mejlet fortfarande inte kommit. Jag låg sömnlös och frustrerad en bra stund innan jag försökte meditera. Somnade så småningom och vaknade av väckarklockan halv sex. Innan jag åt frukost hade jag letat reda på ett gammalt mejl där det stod hur man laddade upp dokument. Det som försvårar allting är att jag inte är kund, det är ju kassören som skött allt ekonomiska. Nu har våran gamla kassör avgått och var nya har fortfarande inte tillgång, hur gör man då? Hur som helst hittade jag föreningens stadgar i mitt datorbibliotek. De kunde jag ladda upp till banken så småningom på rätt sätt. Letade reda på de underskrivna protokollen från årsmötet och la i jobbväskan. Jag vet inte hur vanligt det är att privatpersoner har en scanner hemma, det har hur som helst inte jag, vi har inte ens en skrivare, så att vara kund hos banken innebär alltså att man måste ha skrivare, scanner ja allt möjlig teknisk utrustning hemma för att kunna vara kund. Så förbannad, för jag ringde innan årsmötet och sa att det var bråttom och de skulle skicka en länk, inte heller då skickade de någon länk så allt kunde gå fort och smidigt. Nej, jag kommer aldrig att rekommendera denna bank, inte till nån.

 

Var på jobbet vid åtta och försökte skicka in dokumenten. Lyckades tillslut. Andakt halv nio, personalfika och kort personalmöte. Sen blev det kaos. Vi skulle på studiebesök på Stadsmissionen i Sthlm och jobbet skulle betala tågbiljetterna. Men för oss som inte åker tåg i nån större utsträckning blev det rörigt för det var appar hit och dit och man måste beställa på ett visst sätt så man kunde plocka ut ett kvitto för att få ersättning. I virrvarret kom tunnelseendet tillbaka med full kraft. Jag insåg att om jag öht skulle klara att ta mig upp till storstaden så skulle jag knappast ha nån behållning av nånting. Jag högg chefen och väl på hans rum störtgrinade jag. Jag fick stanna hemma. När kontoret var tömt på folk kontaktade jag lugn och ro alla retreat-deltagare samt de som hört av sig till sorgegruppen, jag hann ringa skit-banken och få ett snorkigt bemötande ("det är 2025, vi jobbar digitalt numera"), kopiera iota-mallar till på lördag och lite till, sen åkte jag till Dollarstore och hittade nästan allt jag ville ha i materialväg till på lördag.