BLÄÄÄÄÄHHH...
Är så förbannad och upppbragt... Skulle jobba idag, vara med i gudstjänsten (det är ju Diakonins dag idag) och vi skulle ha middag i samband med gudstjänsten. Men jag har haft en störtblödning hela natten, skakar som ett asplöv och mår skit, bara att ringa mig sjuk. Fick full förståelse från jobbet, Janne har varit en pärla och tagit Bamses promenader. Själv sitter jag och fryser med datorn i knät. Janne och jag pratade en hel del om det här i augusti efter att jag fick åka akut när jag fick hormonblödningen som spökade hela semestern... nu pratade vi igen, eller rättare sagt han... för han tycker inte jag ska ha det så här. Akutläkaren på gyn för ca fem veckor sen sa att han inte vill ge mig mer hormoner eftersom jag tuggar i mig dessa i hög grad när Mmonstret kommer.... nu är frågan om jag inte ska gå tillbaka till den gynekolog som jag träffade förra året på hösten och som tyckte att en remiss till op. kan vara på sin plats. Ja, jag tvekar.... jag har aldrig opererats för någonting , är livrädd för att bli sövd och jag tror hela tiden att klimakteriet inte kan vara långt borta... men akutläkaren sa att jag hade måååånga år kvar. Jag har ju haft dessa besvär i många år och det är för mig ett normaltillstånd... men ett besvärligt och bökigt sådant. I synnerhet som det under de senaste åren inte kommer regelbundet utan snarare när det ska hända nåt, ofta i samband med resor eller nån större fest. Oregelbundenheten har gjort att jag de senaste åren varit övertygad om att varje gång varit den sista. Likaså efter att i år ha fått släpa på Mmonstret hela semestern, det skulle väl ändå varit sista gången... men nej, denna gång värre än på länge. Nu är det alltså ett år sen jag fick erbjudandet om remiss till op. och jag skulle fundera lite, så var jag då, liksom nu, ändå övertygad om att max några månader till, sen är det slut... det är klart att det snart måste vara slut, jag är ju ändå 47 år och varit fertil i mer än 37 år, men är det värt att riskera ett eller tre eller fem år till? Det kan bli tio år oxå...eller? Jag kanske kommer vara fertil tills jag dör? Är problemets storlek värt ett ingrepp?
Har försökt använda dagen konstruktivt. Kollat igenom läxan till morgondagens uppsatskurs och utelämnat mina privata funderingar och farhågor här... i hopp om... synpunkter och råd kanske? Ska sätta mig en stund med knyppeldynan medan Janne river i vårt förlängda vardagsrum. Han fick oxå ställa om lite planer för dagen pga mitt Mmonster.
Jag vet ju hur jobbigt du har haft det under alla år. Du ska absolut göra som gynekologen sa åt dig förra året och operera dig. Jag känner många som gjort den operationen och som mår jättebra efteråt och inte besväras av mensmonster längre. Man slipper ju också det premenstruella lidandet som också hör till..det är många dagar som på det sättet "går bort".
Och du kan ha flera år kvar...
Men visst förstår jag din tvekan...jag ska själv läggas in och opereras på tisdag och jag är oerhört rädd för att sövas.
Jag har gjort det flera gånger tidigare i samband med mina missfall och ögonoperation så jag borde vara "van" för det har ju gått bra. Men icke!
De är extra snälla mot "såna som oss" och man blir ordentligt premedicinerad. De berättar i detalj vad de ska göra och vips så är man sövd. Du och jag har väl lite av det där kontrollbehovet..är man sövd så försvinner ju den möjligheten.
Men jag blev inte tillräckligt premedicinerad för 2 veckor sedan eftersom jag fick gå hem utan op. Skulle det då ha varit starka saker hade jag inte fått gå hem på ett tag..så jag ska säga till om det.
Men de andra gångerna har varit helt ok. Jag mådde fruktansvärt illa efter ögonoperationen men det ska vara helt normalt. Alla operationer som görs i ögon och öron gör att man blir illamående efteråt.
Du blir alltså inte illamående efteråt.
Jag skulle inte tveka Gunilla! Med de problemen du haft och de har varit stora skulle jag absolut råda dig till att opereras. Om du vill kan jag komma och vara med dig när du ska sövas! Och på uppvaket efteråt.
Klarar jag att bli sövd (har dödsångest...) på tisdag så klarar du det!
Jag messar dig i veckan från sjukhuset.
Kram <3
Det är inget att tveka om, det är bara att se framåt och se på framtiden för du kommer må mycket bättre sen, visst det är alltid en risk med att sövas, jag har har ju klarat alla mina op :) och jag är helt 100 på att du klarar det du har ju fött 4barn och nu får du sova gott :)
Så dums går du och fixar en op :)
Jag tycker du ska opereras. Tänk så många dagar i livet du går miste om pga detta. Du har fått alla dina barn. Du har bara att vinna på det. En eller max ett fåtal jobbiga dagar. Sen är du fri resten av livet. Jag kan oxå följa med och vara stöd, hålla dig i handen och mata dig med choklad :-)
Så jobbigt med detta "kvinnoskrutt".
Jag opererade bort min livmoder för ca tre år sedan
och det är bland det bästa jag har gjort.
Alla sövningar och ingrepp är en risk självklart,
men att leva är en risk i sig :)
Själv undrar jag varför jag väntade så länge?...
Hoppas du för övrigt mår gott.
Ha en skön söndagskväll och en bra vecka.
Lisa
Usch stackars dej,har ungefär samma besvär själv och jag vet exakt hur du mår.Jag tycker nog som dina närmsta härovan,hade jag inte varit blödningshögriskklassad hade jag nog gjort det samma,men jag vågar inte eftersom jag e livrädd blöda ihjäl pga av mitt tunna blod.Men jag vet exakt känslan av känna sej skitsjuk pga av störtblödningar,så jag hoppas du lyssnar på din familj.kram
Hejsan! Som du kanske vet hade jag stora problem i många år de sista 2 åren prövades det mesta inget hjälpte och hormoner blev jag heltokig av. Till slut bad jag om remiss jag var 52 år och orrrrkade absolut inte testa mer kände mig som en försökskanin. Jag sjöng när jag gick till sjukhuset för operation!!Har inte ångrat mig en minut!!Det enda jag ångrat var att jag inte gjorde det tidigare!! Så mitt råd är solklart!!
Lycka till! Jag ska tänka på dig och NATURLIGTVIS går allt bra! Inom loppet av 15 månader gjorde jag 2 operationer till, en med lokalbedövning och en med nedsövning! Hur många gånger jag sövdes innan när jag var inne på skrapning har jag glömt!!
Kramar till er alla Nancy
Hejsan! Som du kanske vet hade jag stora problem i många år de sista 2 åren prövades det mesta inget hjälpte och hormoner blev jag heltokig av. Till slut bad jag om remiss jag var 52 år och orrrrkade absolut inte testa mer kände mig som en försökskanin. Jag sjöng när jag gick till sjukhuset för operation!!Har inte ångrat mig en minut!!Det enda jag ångrat var att jag inte gjorde det tidigare!! Så mitt råd är solklart!!
Lycka till! Jag ska tänka på dig och NATURLIGTVIS går allt bra! Inom loppet av 15 månader gjorde jag 2 operationer till, en med lokalbedövning och en med nedsövning! Hur många gånger jag sövdes innan när jag var inne på skrapning har jag glömt!!
Kramar till er alla Nancy
Jag är jätteglad över att jag till slut valde att operera bort min livmoder pga återkommande cellförändringar. Jag bytte till ny gyneklog som en av barnmorskorna som tog cellprov på mig här i Farsta rekomenderade. Jag trivdes inte med den specialisten jag blev tillldelad hon var hemsk tycker jag. Det är superviktigt för mig att jag trivs med min doktor. Kan varmt rekomendera Octavia kliniken på södermalm! ( ligger på samma gårdsplan som Rosenlunds sjukhus. Jag slipper nu mens, slipper få onda äggblåsor på äggstockarna som brister och ger rikliga blödningar. Slipper oroa mig för nästa cellprov.. Äggstockarna lämnades kvar så dessa ska jag kolla vartannat år bestämde vi, jag och min gyneklolog. Det finns en del information att läsa på nätet och det har gått fin fint att sövas, jag har varit sövd sammanlagt 5 ggr tror jag. Förstår din rädsla men vill också säga att man inte sover så länge om det nu är ågon tröst..
Jag fick veta att man sparade äggstcokarna för att inte hamna i klimakteriet, pang boom.. och jag fick också veta att det inte är så bra med hormoner. Så det tänker jag undvika.. man får en ökad bröstcanerrisk av dessa. Kram!
