guggelutt

Sov dåligt inatt igen. Mamma ringde ju igårkväll och var orolig inför operationen, och vem kan klandra henne? Det tror jag alla är som står inför en operation. --> Jag var det iallafall, jag var livrädd! <-- Så fick jag för mig dumheter, som att Rebekka (som är husvakt hos Monica) låg i sängen och käkade godis och satte i halsen. Kunde inte somna förrän hon svarade i telefonen mitt i natten. Varför fick jag för mig nåt sånt? Plötslig död och operationsångest kanske? Jag tror man kan projicera över stark oro på saker som KAN hända men man projicerar det på något som är OSANNOLIKT bara för att kunna hantera den starka oron. Nå, Bekki svarade och jag somnade, men sov oroligt.

 

Vaknade före väckarklockan och gick upp och duschade mm. Var på jobbet kl 8.00. Tände ljus för vår avlidne vän och för mamma som skulle opereras tidigt på morgonen. Efter olika möten ringde jag sjukhuset klockan 11.00 och blev kopplad till uppvaket där de t.o.m gick med telefonen till henne så jag fick prata med henne. Efter lunch och småpyssel åkte jag till sjukhuset... jag fick ändå inget vettigt ur händerna ... och mammas mediciner var lite hoprörda, så efter att har ringt pappa och fått en beskrivning på hennes olika tabletter gav jag mig av för att blandannat hjälpa dem att identifiera tabletterna. 

 

Det var skönt att se henne. Hon hade sovit lite precis innan jag kom. Stannade fyra timmar och småpratade medan jag stickade. Så framåt slutet av mitt besök så börjar mamma vicka på sina fötter och så säger hon att "jag tror jag känner mina fötter"! Det kanske låter underligt, men vet man att hon inte haft känsel i fötterna på fem år, pga diabetesen har läkarna sagt, så är det allt lite märkvärdigt... så jag nyper henne i tån... OCH HON KÄNNER DET! Hon får blunda medan jag nyper i olika tår och hon svarar rätt varje gång, och så killar jag henne under fotsulan och hon rycker undan den! Det finns mirakel! Känslobortfallet var inte alls pga diabetes utan stenosen! Och nu är nervkanalerna upprensade och hon kan genast gå bättre och har dessutom fått känseln tillbaka. Jag var tvungen att gråta en skvätt för mirakel händer då verkligen inte varje dag! Det fanns ju en risk att hon skulle hamna i rullstol men istället fick hon känseln tillbaka.