guggelutt

Det där med sjätte sinnet alltså... För nästan precis fyra år sen blev jag och hundarna attackerade av en älg. Onsdagens avsnitt av Åreakuten handlade bl.a om en kvinna och hennes hund som misshandlats till döds och man misstänkte maken, men det visade sig vara en älg som dödat dem. Normalt är inte älgar farliga, men de kan försvara sig och de är stora djur, de har dödat människor... och vad jag förstått gillar de inte hundar. Imorse sken solen och det var jätteskönt. Redan strax efter nio gick vi ut på långpromenad.

 

 

Då brakade det till och iväg springer ... en älg ... Jag trodde den fastnat på bilden, men jag kan inte hitta den. Ett ögonblick blir jag helt förlamad medan tankarna snurrar jättefort. Jag inser snabbt att älgen knappast tänker gå till attack, den flydde ju, men kroppen säger nåt helt annat vilket inte är så konstigt eftersom jag faktiskt har en erfarenhet av anfallande älg. Jag bestämmer mig för att fortsätta gå på min inslagna väg trots att den löper parallellt med den löpande älgens riktning. Resten av promenaden var öronen på helspänn, ögonen fästa på vägen och tankarna snurrade kring sjätte sinnet. Varför går jag och tänker på älg minutrarna innan en dyker upp? Nåt av kroppens sinnen måste blivit varse dess närvaro!