Mediakåt
Äntligen trillade poletten ner 🪙 Igår fick jag ett meddelande på Messenger om att TV4 Nyhetsmorgon skulle uppmärksamma Herrklubben i Huddinge. Jag svarade inte på det för jag visste helt enkelt inte vad jag skulle svara, och så tänkte
att om jag vaknar i tid ska jag se det. Min reaktion förvånade mig. Men det är nåt som skaver sen Herrklubben uppmärksammades i DN och
jag ville väl inte ännu en gång förundras över att jag är så mediakåt 🍆 Jag förväntas ju vara stolt och glad över Herrklubbens framgång… och det är jag ju … oxå.
Nu missade jag de första minuterna vilka jag sedan tog igen på TV4 Play. Nej, mitt namn nämns inte. Inte diakoni heller. Men varför skaver det? Det är ju en fin berättelse om initiativtagaren och änkemannen som "kontaktar kyrkan" och hur
prästen "som fick frågan" jobbar med mäns sorg. Jag skrev till DN efter den digitala utgivningen och bad att nämnas i utgivningen
av papperstidningen men fick till svar att fokus låg på herrarnas berättelser. Då kände jag mig dum och förmäten, såklart att fokus ska ligga på änkemännen… men förvånades vid hemkomsten att det skrevs om min manliga kollegas historia. Jag
bet i det sura äpplet, skuldbelade mig själv och intalade mig att det inte är viktigt 🍏 Viktigt är att änkemännen fått denna mötesplats. Jag är stolt över mitt arbete och dess framgång.
Under programmet imorse skickade min barndomsväninna, som oxå är genusvetare, meddelanden som jag läste efter inslaget.
Hon uppmärksammade att jag inte nämndes. Efter att tidningen kommit ut i december fick jag kommentarer som "var stolt över vad du åstadkommit" och frågor som "var det inte du som startade Herrklubben?" Så här var det (och nu nämner
jag namn eftersom männen finns både i tidningen och tv):
När Ronnie sökte upp kyrkan var det mig han pratade med och året var 2015. Vi pratade, stötte, blötte och jag ordnade så han fick göra studiebesök i Tullinges herrklubb (då ledd av en kvinna tillika diakon), som var en diskussionsgrupp
och en avknoppning från sorgegrupper där. Vi bestämde att prova den formen. Eftersom jag är kvinna ville jag gärna ha en manlig kollega att jobba med. Jag minns att jag hade tankar kring varför det skulle vara bra och det handlade om identifikation, men
jag har glömt, vi pratar om 2015-2016. Tanken var min dåvarande chef (man) skulle dra detta tillsammans med mig, men då Daniel anställdes tyckte han att jag skulle fråga honom och det gjorde jag.
Det gick trögt i början. Jag skickade hundratals brev till änkemän i hela Huddinge kommun. Herrklubben blev även ifrågasatt bl.a av en annan chef pga sitt namn, varför jag som kvinna startade en Herrklubb och vad var syftet med det,
att det var så få som kom … men jag stod på mig. Mäns sorg behöver tas på allvar, menade jag med tanke på Ronnies berättelser. Jag ville prova ett nytt grepp. Jag tänkte att om vi ska prata på mäns vis behöver vi kanske skapa
gemensamma minnen i gruppen? Vi gjorde utflykter till
Luma-fabriken, Scania,
Lida, Överjärva gård mm och nu började det rulla på. Medan jag skötte merparten av det
praktiska briljerade Daniel med sin sociala talang, vi var ett riktigt Dream-Team!
Så på hösten 2019 blev jag plötsligt avpolletterad och skulle inte längre vara med i Herrklubben. Jag fick inte ens chansen att ta avsked. Sen kom pandemin och jag valde att säga upp mig på våren 2020.
I oktober var jag på dop i Huddinge kyrka och träffade då Daniel. Han berättade att DN följt Herrklubben en tid och sa att jag skulle komma i tidningen… sen ändrade han sig och sa att han hoppades att de hörsammat att det var han och jag som startat Herrklubben.
Redan där och då förstod jag att jag inte skulle nämnas överhuvudtaget. När han sen skickade meddelandet igår att han och Ronnie var inbjudna till TV4 Nyhetsmorgon tänkte jag att här har de chansen att säga något om nu inte DN ville skylta med
en kvinnas arbete i Herrklubben, men jag visste redan svaret.
Nej, jag är inte mediakåt. Min älskade barndomsväninna, tillika genusvetare, satte ord på mitt skav: Detta är ett patriarkalt typexempel på hur man upprätthåller osynliggörandet av kvinnan. Jag ska inte behöva skämmas för att jag ville bli
bekräftad i denna framgångssaga eller att jag gjorde ett alltför lamt försök att sätta diakoni på samhällskartan. Vi sitter så fast i de patriarkala systemen och jag tror inte att Daniel och Ronnie är medvetna om vad de just gjort i
detta hänseende. För min egen del har skavet till viss del lindrats då jag inte längre tar det personligt, men det gör jätteont i hänseendet att detta blev ännu ett synliggörande av patriarkatets förminskande av kvinnan och att det är
så omfattande som det är.
De lyckades inte sudda bort mig helt. Den som tittar noga ser att det är en kvinna (jag) som öppnar dörren på lastbilen. "Guggelutt was in Herrklubben"
Kvinnans arbete
blir ofta osynliggjort
i patriarkatet
Kommentarer
Trackback
