Var sitter bromsen?
Kroppen vägrar samarbeta
Var sitter bromsen?
Vaknade flera gånger av obehag inatt. Visste att jag drömde mardrömmar men mindes dem inte. Gick upp halv sex, duschade och gjorde mig klar… men under morgonpromenaden översköljdes jag av ett så starkt illamående att jag valde att gå upp till huset istället för att sätta mig i bilen. Jag sjukskrev mig, helt enkelt. Jag hade velat se lokalerna för Motorer & Käk, jag tyckte att det var olämpligt att inte gå på Födelsedagsfesten, men vad är förnuft? Var sitter bromsen och hur vet man när den ska användas?
Jag blir lika rädd varje gång kvinnan med travhästen kommer i full careta 🐎 Hon bromsar alltid när hon ser oss och hästen bryr sig inte om oss, men jag går ju alltid och filosoferar och hoppar högt när hundarna börjar skälla.
Före klockan åtta hade jag, förutom sjukskrivit mig och listat dagens uppgifter, gjort en avstämning för helgens ikonmålning och dragit i några andra trådar, sen däckade jag i fåtöljen en timme innan hjärnan gick på högvarv igen. Bromsen?
Vitsippor på gång
Nån sa på skämt i förra veckan att "första pannkakan blir aldrig bra" när jag berättade att jag skulle följa med äldsta till läkaren för att kontrollera en knöl i bröstet. Det gjorde ont. Bara för att hon precis gått igenom en cancerbehandling betyder inte det att vi på något sätt är vana och immuna nu. Snarare tvärtom. Jag har för vana att ursäkta andras beteenden men jag ska försöka sluta med det. Det tjänar inget till. Minns en kollega som för snart 15 år sen sa efter att jag blivit utsatt för ett rånförsök, att "ja-a du, du råkar visst ut för allt" istället för att visa sympati. Jag höll käften på jobbet tills jag blev kallad till en fotokonfrontation, då var jag tvungen att be om några timmar ledigt. Känslan av att bara för att det drabbar mig är det ointressant. Varför ska jag svara ärligt när frågan inte är uppriktig?
Oron. Ansvar i arbete, föreningsliv och familj. När ska jag ta ansvar för mig själv? Var sitter bromsen?
