Grubblerier en måndagmorgon
Har varit vaken i timmar inatt. Grubblar och grubblar. Kanske inte så konstigt med tanke på allt jag har bakom mig och allt som jag har framför mig. Ännu ett vägskäl i livet. En hel del av mina tankar upptas av spik-drömmen jag hade förra veckan. Terapitimmarna är glesare nu mot sommaren, alla helger som kommer ivägen och snart sommarlovet. Nej, jag är inte deppig, inte orolig, inte bekymrad...känner mig stark och lugn... men fundersam. Vad har jag haft för förväntningar på livet egentligen. Vad har slagit in och vad kommer inte göra det. Har jag samma förväntningar som för 10 år sen, 20 år sen, 30 år sen, 40 år sen? Vad har jag för förväntningar på livet efter 50?
Det som berör mest just nu är nog inte jag själv, mina förväntningar på mig, mina gränser... utan de outtalade förväntningarna. Andras förväntningar. Förväntningar som man inte visste att man hade på sig förrän de uppfylls eller med tydlighet visar att de inte blev uppfyllda. Svårt att greppa kanske, men om jag tar ett exempel ur verkliga livet: mitt förrförra jobb igen. Vid en löneförhandlingsperiod fick mina arbetskamrater en bonus för de bokat in många besök... men inte jag. Vi bokade in besök för våra säljare hos läkare för att de skulle berätta om våra läkemedel, jag bokade i Norrlandsdistrikten. Bonus-systemet falerade då det inte tog hänsyn till att det är mycket längre mellan Luleå och Umeå än mellan t.ex Karolinska och Huddinge i Stockholm. Vårdcentralerna låg oxå betydligt längre från varandra i Norrlands inland än i t.ex Göteborg och Malmö... alltså, min säljare kunde inte ha lika många besök på en dag eller en vecka för han hade betydligt längre res-sträckor. Eftersom vi inte visste om bonus-systemet hade ingen av oss förväntningar, men jag blev ju väldigt nedtryckt av att inte vara lika "duktig" som mina arbetskamrater trots att det inte hade med mig som person att göra. Min säljare kände likadant. En uttalad förväntan kan man bemöta, men inte en outtalad.
Sen finns det de positiva överraskningarna som kommer till följd av förväntningar man inte har oxå... som att mina föräldrar dök upp på gudstjänsten igår för att ge mig stöd inför den svåra predikotexten. Eller jag vet inte om den VAR svår, JAG tyckte den var svår. Den oväntade händelsen gjorde mig enormt glad.
Nånting är det som surrar i kroppen och ger oro. Jag tror att jag känner människors förväntningar på mig... ni vet, sånt där som man borde förstå, men man gör det inte. Jag skrev lite om det för nån månad sen när de hundrädda pensionärerna tjafsade om lösa hundar, som om jag skulle kunna lösa problemet i hela Stockholm. Ok, det var fel av mig att ha hunden lös, i synnerhet eftersom han inte lyder. Men samtidigt så är han inte folkilsken plus att han är väldigt liten så bekymret är inte det största här i världen.
Eller så är det bara en djupgående osäkerhet hos mig själv, att jag tror att folk förväntar sig att jag ska dyka upp, ställa upp, hjälpa till, umgås... fast jag är oombedd. Sånt kan man inte ta hänsyn till för hur skulle det bli isåfall, om man kom hem till folk och erbjöd hjälp och stöd hursomhelst?
Livskris? Javisst, men vad vore livet utan dessa kriser. De är ju sällan enbart negativa... tvärtom! Men skit samma, nu får det vara färdiggrubblat för idag, tenta på torsdag! Dagens prio 1 !!!
Det som berör mest just nu är nog inte jag själv, mina förväntningar på mig, mina gränser... utan de outtalade förväntningarna. Andras förväntningar. Förväntningar som man inte visste att man hade på sig förrän de uppfylls eller med tydlighet visar att de inte blev uppfyllda. Svårt att greppa kanske, men om jag tar ett exempel ur verkliga livet: mitt förrförra jobb igen. Vid en löneförhandlingsperiod fick mina arbetskamrater en bonus för de bokat in många besök... men inte jag. Vi bokade in besök för våra säljare hos läkare för att de skulle berätta om våra läkemedel, jag bokade i Norrlandsdistrikten. Bonus-systemet falerade då det inte tog hänsyn till att det är mycket längre mellan Luleå och Umeå än mellan t.ex Karolinska och Huddinge i Stockholm. Vårdcentralerna låg oxå betydligt längre från varandra i Norrlands inland än i t.ex Göteborg och Malmö... alltså, min säljare kunde inte ha lika många besök på en dag eller en vecka för han hade betydligt längre res-sträckor. Eftersom vi inte visste om bonus-systemet hade ingen av oss förväntningar, men jag blev ju väldigt nedtryckt av att inte vara lika "duktig" som mina arbetskamrater trots att det inte hade med mig som person att göra. Min säljare kände likadant. En uttalad förväntan kan man bemöta, men inte en outtalad.
Sen finns det de positiva överraskningarna som kommer till följd av förväntningar man inte har oxå... som att mina föräldrar dök upp på gudstjänsten igår för att ge mig stöd inför den svåra predikotexten. Eller jag vet inte om den VAR svår, JAG tyckte den var svår. Den oväntade händelsen gjorde mig enormt glad.
Nånting är det som surrar i kroppen och ger oro. Jag tror att jag känner människors förväntningar på mig... ni vet, sånt där som man borde förstå, men man gör det inte. Jag skrev lite om det för nån månad sen när de hundrädda pensionärerna tjafsade om lösa hundar, som om jag skulle kunna lösa problemet i hela Stockholm. Ok, det var fel av mig att ha hunden lös, i synnerhet eftersom han inte lyder. Men samtidigt så är han inte folkilsken plus att han är väldigt liten så bekymret är inte det största här i världen.
Eller så är det bara en djupgående osäkerhet hos mig själv, att jag tror att folk förväntar sig att jag ska dyka upp, ställa upp, hjälpa till, umgås... fast jag är oombedd. Sånt kan man inte ta hänsyn till för hur skulle det bli isåfall, om man kom hem till folk och erbjöd hjälp och stöd hursomhelst?
Livskris? Javisst, men vad vore livet utan dessa kriser. De är ju sällan enbart negativa... tvärtom! Men skit samma, nu får det vara färdiggrubblat för idag, tenta på torsdag! Dagens prio 1 !!!
Kommentarer
Trackback
