guggelutt

Två härliga upptaktsdagar på Lida med extra äventyr har vi haft sen sist. Många och bra samtal har vi haft och det var gott att få tid att umgås och diskutera med arbetskamrater i olika konstellationer.

 

 

På måndagmorgonen fastnade jag i köer i Södertälje. En kranbil hade fastnat i en gångbro. Jag missade morgonbönen men hann fram före frukosten. Innan vi startade dagen blev jag hämtad av en arbetskamrat. Det är ju så att det frodas stora mängder vildkaniner på Lida. En liten rackare låg blöt och frusen på en grusgång i regnet och kanske kunde jag göra något? Jag plockade upp den lilla, gick in på toaletten och torkade den torr, sen satte jag den mellan mina tröjor. Den återfick värmen, jag ringde lite olika veterinärer, viltjour och en kollega ringde djurambulansen men jag fick bara råd om stödmatning. Den rörde sig av och till, men när jag skulle släppa ut den fungerade inte frambenen. När jag lyfte upp den från marken igen gav den till ett skrik. Jag ringde Södra djurkliniken för andra gången och vi bestämde att jag skulle komma in med den för avlivning. Troligen hade den en fraktur på ryggen eller i nacken. Jag fick ledigt och åkte iväg med den lille, men han dog innan jag kom fram. Jag grät en skvätt och lämnade in honom till djurvårdaren jag pratat med två gånger.

 

En sanning med modifikation.

 

Idag har jag krattat tomten för tredje gången! Men nu blåser det inte längre så det ska väl räcka med eklövskrattning ett tag framöver!

 

Jag har också tvättat insidan av bilfönstren och torkat av bil-inredning! Kanske ser jag bättre ut 😂😂😂 i solskenet nu 👍

 

Och så släpade jag ut dammsugaren i paviljongen, dammsög, skakade filtar och kuddar, kastade gamla hundben och gjorde så himla snyggt därinne! Dammsög hela huset medans snabeldraken ändå var i farten.

 

Linnéa med familj skulle kommit ner idag och vi skulle åka till Arsenalen, men Meija blev sjuk, så istället har jag ägnat ett par timmar åt uppsatsen. Jag har nog hunnit med kategoriseringen av svaren nu... men det finns mycket textmässigt kvar att göra.

 

När jag gjorde ärenden i jobbet i torsdags mötte jag en dam ur en av mina grupper som sa att bilderna på mig i tidningen var väldigt bra. Först såg jag nog ut som ett frågetecken, sen fattade jag. I slutet av april blev jag telefonintervjuad för Hemmets Journal med anledning av min struma, ett par veckor senare hade jag en fotograf här och det var en supertrevlig session. Jag gick förstås och köpte tidningen men det visade sig att "min" artikel var med i förra veckans nummer. När jag kom hem beställde jag förra veckans tidning, men upptäckte senare på kvällen ett oöppnat stort kuvert. Döm om min förvåning, där låg tidningen! De skickade den för två veckor sedan, men den hamnade på gästsängen och ... ja... så där kan det bli ibland. Om nån vill ha den så går den att beställa här: --> http://web.hemmetsjournal.se/Hem/Bestall_gamla_nummer/ <-- Nr 34 ska du kryssa i.

 

Det går bra nu. Jag hoppas det håller i sig! Jag kan inte fatta att det tog så många yrkesverksamma år för att hitta lösningen!

 

*Planera in förberedelsetid samtidigt som du bokar in verksamhet!

*Håll dig till planeringen!

Lätt som en plätt! Nästan.

 

Veckan har, förutom knyppling på Skansen i måndags, bestått i lönesamtal, mässa, möten, besök, hembesök, långa och korta telefonsamtal, intervju, gå jobbärenden, skriva en massa och maila en hel del. Jag har också hunnit med 15 timmar i bilen, hundpromenader, lunch med den barndomsvän jag känt längst, inhandling av garn, zonterapi med fika och så avslutade jag arbetsveckan med massage och fem timmars virkning vid TVn!

 

Och jag har ork kvar!

 

Ja, jag lovade i söndagens blogg att berätta mer om Knypplingen på Skansen... Nu ska jag berätta det lilla jag vet. Sen många år sitter medlemmar i föreningen Knyppelpinnarna under Skansens Lin- och ulldagar och knypplar. Vi knypplar på egna dynor, berättar om hantverket och låter folk prova på. Jag vet inte hur många år föreningen hållit på med detta, det är rätt år många vid det här laget. Jag var med en dag förra året och två dagar i år, men föreningen bemannar dynorna under hela evenemanget, i fyra dagar varje år.

 

Jag hade turen att bevista Orsakullen på lördagen och måndagen. Strålande sol båda dagarna. På söndagen, när jag jobbade, hade det regnat och idag vet jag inte hur det varit för dem som satt, men jag tror det var sol och fint. Kanske till och med varmare än lördagen och måndagen?

 

I lördags gick jag upp kl 6.00, gjorde morgonsysslorna och åkte till Monica m. familj med hundarna.

 

 

Idag var jag är liturgiskt klädd och det är jag väldigt sällan. Om jag är med i gudstjänst och har hand om t.ex bara förbönen, då känner jag mig mest utklädd. Men om jag har altartjänst också, dvs att vara med vid nattvardsutdelandet, då känns det bra. Jag vet inte om jag tänker fel, men så känns det iallafall. Att vara liturgiskt klädd för en diakon är att hen har det vita linnet som kallas röklin eller alba. På bilden har jag ett röklin. Alban är försedd med krage och då har man också ett band runt midjan. Stolan, det gröna bandet, är på diakonen lagd över vänster axel, över hjärtat. Prästen har stolan lagd över axlarna ändarna hänger fram över bröstet, men på högmässan bär prästen en mässhake.

 

Efteråt åkte jag hem till Monica och hämtade upp henne. Vi åkte till Skärholmen för att titta på en bilbarnstol. Sen åkte jag hem, umgicks med Janne en liten stund innan han åkte till nattpasset...

 

...och fixade sen till ett fel i min knyppling. Igår och imorgon sitter jag på Skansens lin- och ulldagar och knypplar tillsammans med Knyppelpinnarna. Mer om det samt bilder kommer senare....

I onsdags kväll följde jag planen. Jag sydde fast det blå bandet på dopklänningen och gjorde klart doptavlan. Montering i ramen återstår, men det får jag ta lite senare.

 

Nu börjar de sömnlösa nätterna igen, tydligen. Det är som det är. Igår blev det inget gjort på uppsatsen... Jag stack iväg tidigt och tränade på gymet, handlade och åkte hem. Hemma låg arbetstelefonen på laddning och den blinkade hejvilt, massor av mail (arbetskamraterna kommer tillbaka från semestern nu och svarar på alla mail jag skickat under två veckor 😂😜 ). Tre meddelanden om samtal hade jag fått också. Jag fixade lunch och satte mig i paviljongen, två samtal visste jag skulle ta tid, det tredje var en ny person och det samtalet tog också tid. Istället för att varva upp och känna mig stressad la jag mig bekvämt tillrätta i en av sofforna i paviljongen och tog mig tid att lyssna. Klockan hann bli fem innan jag avslutade och gick ut med hundarna, lagade middag och satte mig vid TV:n med stickningen. Efter kvällspromenaden låg jag klarvaken... Klockan blev tolv och Janne kom hem från kvällspasset. Klockan blev ett, klockan blev två, sen sov jag en stund men halv fem vände sig magen utochin. La mig en stund men gick sen upp och duschade. Vid sex väckte jag Janne för att få prata lite. Gick upp halv sju och gjorde mig klar för jobbet.

 

Lite småfix på morgonen, pratade med några återvändande arbetskamrater, skickade iväg ett fax, ringde lite och sånt. Förmiddagsbesöket uteblev, fick inte tag i hen heller, så det blev fika med en kollega istället. Det var skönt. Sen jobbade jag på en stund innan lunch och handledning. På handledningen försökte jag fånga in alla bollar jag har i luften för att titta ordentligt på dem. Vi gjorde upp en plan för resten av veckan.

 

Idag har jag hållt mig till planen. Jag åkte inte tillbaka till jobbet efter handledningen för klockan hann bli fyra. Jag åkte hem, gick ut med hundarna, la släktens dopklänning i blöt, lagade ett storkok köttfärsås, tvättade dopklänningen och hängde upp den, skrev klart alla knyppelpinnepapper och skickade iväg dem för tryck och publicering... och diskade, kastruller och pannor i långa banor. Det är drygt tre timmar sen jag kom hem. Jag har varit duktig! Nu ska jag gå ut med hundarna och lägga mig tidigt. Återstår att se 1. om jag somnar, 2. följer planen imorgon. Imorgon efter jobbet ska jag sy fast det blå rosenbandet på dopklänningen. Vi har ett blått och ett rosa som vi byter beroende på kön. Nu var det Meija som döptes senast och då är det rosa bandet fastsytt. Klänningen döptes min morbror i och han är över 85 år nu. Efter det döptes mamma och moster i den. Då fanns en rosa underklänning men den är sen länge borta och bara den blå finns kvar så den är fastsydd i det ömtåliga tunna övertyget. Det fanns ett rosa band med rosor från begynnelsen också, men något av mina barn, jag tror det var Rebekka, sög på det och blommorna luckrades upp som hushållspapper i vatten. När min systerdotter skulle döpas för 19 år sen sydde jag ett nytt rosa band och när hennes lillebror döptes sydde jag ett blått band med rosor. Dessa behöll syrran som minne, så jag sydde två nya band som nu Linnéa använt till sina barn. Jag ska också sy klart Edwins doptavla imorgon. Håller jag mig till veckoplanen så är två bollar släppta redan imorgon, knyppelpinnepappren och dopförberedelser. Det är så löjligt att jag gör saker nästan klara, men när det är liiiiite jobb kvar lägger jag det åt sidan och börjar på nåt nytt. Vad ska det vara bra för?

 

Ingenting är särskilt betungande, men det är massor av små bollar i luften och jag är lite orolig för att inte hinna fånga upp dem alla. Ett par bollar till torde vara uppfångade till helgen, mer om det nästa gång.

 

Promenad och säng!

Det känns på något sätt som att vara ute och traska i ett par ordentliga kängor med fokus i framtiden nånstans.... tramp, tramp, tramp... med bestämda steg framåt! Intervjuerna ska göras - snart klart, vika för chefen - check, jobbet med resvägar - ja, så är det med det, förberedelser inför Edwins dop - på rull, utskick inkl artiklar och info till tidningen och terminsstarten i Knyppelpinnarna - snart klart, utskick till min egen kurs - check...

 

 

Veckans arbete har bestått i tre hembesök, diakonimottagning, skriva andakt, handla, möten, våffelcafé inkl förberedelser, kontera fakturor, svara på min egen och församlingens mail, ta emot spontana besök, ordnat med fonder och försöka svara på eller hänvisa vidare de frågor som kommit per telefon.

 

Igår låg jag raklång i glaspaviljongen och bara tänkte. WTF håller jag på med. Vill jag ha det så här? Ja, på ett sätt, men varför allt på en gång?

 

Idag har jag suttit med kallelse till hösten, varit i kontakt med lärarna i workshoparna samt föreläsaren, skrivit informationer och mail för Knyppelpinnarnas räkning. Det tar oceaner av tid... Linnéa har varit här och ätit lunch med Edwin, vi har övat och fixat inför dopet.

 

 

Nu ska jag laga middag, diska och sätta mig med stickningen. Imorgon jobbar jag hemma och då står uppsatsen på schemat. Jag vill sammanställa så mycket det går av intervjuerna, få klar en bra bakgrund och inledning, metod osv... sen har jag två intervjuer kvar av 16 eller 17, de hoppas jag kunna göra i veckan, sen är det "bara" litteraturen kvar.

 

 

Det var mamma som berättade att det jag f.n pysslar med kallade mormor att dödstäda. Det är ett rätt bra ord, tycker jag, för har man problem med vad man ska göra sig av med och vad man ska spara så är det lättare om man tänker vad man vill att ens barn ska rådda i när man själv gått bort. Att dödstäda vi 50+? Varför inte. Det handlar ju inte om att jag tänker dö imorgon, men att dödstäda vid 50+ tror jag är superbra, för då får man själv njuta av lite ordning.

 

Det går långsamt och det gör inget. Det viktiga är att det händer och att jag ändå känner att jag har helg. Att dödstäda passar också in i min sinnestämning just nu. Allt började med att vi valde att göra ett uppbrott för 3 år sedan. Vi sålde radhuset, jag sa upp mig och vi flyttade till landet. Det har varit bra. Det som varit mindre bra var att vi fick på tok för mycket med oss, men att röja 20 års sparande på fyra månader från beslutet till flytten räckte inte. Radhuset hade, i takt med att barnen flyttade, blivit en förvaring för allsköns bråte. När våra syskon löste ut oss från lantställena 2008 fick vi hem en massa grejer. När vi köpte huset i Sanda 2009 var det fullt möblerat eftersom det var ett dödsbo. När vi flyttade hit 2014 hade vi visserligen renoverat och bytt ut en del möblemang, men vi hade ju massor med oss. Sakta med säkert har vi kunnat tömma flyttkartonger, gett bort och kastat innehåll... men vi har fortfarande kvar.

 

Ugglebo börjar ta form. Mitt känsloliv också. I takt med att jag slänger och ger bort händer det saker i mig själv också. Att ta farväl av sentimentaliteten och leva i nuet är fantastiskt.

 

Och som en påminnselse om livet som pågår utanför min egen bubbla fick vi kärt besök idag. Linnéa med familj tittade in på en fika på väg hem från semestern. Life is good!

 

Dom Helder Camara skrev för många år sen en liten bok som hette så. Den handlar om alla de där små livsviktiga sakerna som vi så lätt glömmer i livet. En bön ur den är denna:

 

Herre förbarma dig
                              och se med särskild ömhet
                              till dessa personer
                              som är så väldigt logiska,
                              så väldigt praktiska,
                              så väldigt realistiska
                              att de blir irriterade 
                              över att man kan tro på
                              en blå liten häst.

 

Jag vet inte varför, men just den kommer till mig lite nu och då. Semestern har varit varm och skön. Ni har fått följa med i en liten båtlogg. Förr skrev man alltid båtlogg men jag tror att det är få semesterfirare som gör det idag. Vi gör det inte, men jag gör det gärna i bloggen, detta för att mina nära och kära ska veta var i världen vi befinner oss och att allt är väl.

 

Nu i sommar har jag, som vanligt, funderat över livet och gjort upp nya planer för livet. Planer som jag egentligen redan på förhand vet kommer att falera innan terminen är igång på riktigt. Jag känner mig själv så pass bra. Nu tänker jag att jag snarare skulle bli positivt överraskad om jag börjar träna på riktigt och gå ner i vikt. Det kan få vara min lilla blå häst. Det är lugnt. Jag blir inte besviken om jag inte är nån vältränad superpuma nästa år heller. Men det känns fräscht i uppstarten av terminen och det är vackert så långt.

 

Semestern har slutat, vi avslutade den med att hälsa på några av barnen och jag rensade på rätt duktigt i hyllor och pappershögar. Längtar efter att kunna bli av med alla kartonger som vi har i vardagsrum, hos grannen och svärmor. Har känt mig allt annat än social i övrigt så jag har bara sporadiskt hängt med på Facebook, Instagram och chatten.

 

Jag har nu jobbat i fyra dagar. Bokar in så lite som möjligt för att kunna vara tillgänglig. Jag vikar för chefen och vi är mycket få personer på arbetsplatsen. Har ändå hunnit med att kontera fakturor, ha ordning på både min mail och mailen till församlingen, skriva andakt, ha intervju och renskriva den, handla till diakonimottagingen, vara på diakonimottagning både i Huddinge och Flemingsberg, ha bokade och spontana samtal både irl och i telefonen, hålla andakt och delta i våffelcafé... Äsch, jag tror jag duger idag också. Det finns tusen skäl att leva!