guggelutt

Men det gör inget. Det är uppehåll oxå. Idag har jag legat vid poolen i ömsom regn, ömsom uppehåll och läst ut första boken jag köpte på Arlanda - Häxan av Läckberg. Det ska fortsätta regna imorgon och då blir det GW. På em gick vi ner till havet, vi badade och plockade snäckor.

 

En lugn kväll, middag och drink vid havet, mu sitter maken och jag på balkongen och hänger. Ungdomarna är ute och roar sig 🍸

 

... regnar det och är varmt kan man gå barfota eller åka inplastad sidovagn på moppe.

 

Idag la vi oss inte ens vid poolen, jag satt och läste på balkongen. Vid lunch var det uppehåll och då gick Janne och jag en sväng för att köpa presenter till våra duktiga fågelvakter - Ängla, Thyra, Meija och Edwin. När vi tog en frappe på ett fik tilltog regnet och gatorna svämmade över. Vi fångade en moppe med sidovagn för att ta oss tillbaka till hotellet.

 

Läste en stund till innan Janne och jag gick ut och åt pannkakor med mango/nutella och cashewnötter till lunch. Sen tog Bekki, Freedy och jag massage... eller det blev lite missförstånd men bra ändå. Freedy fick sin ryggmassage medan Bekki och jag ville ha 30 min huvud- och 30 min fotmasssge... det blev footscrub och 30 minuters fotmassage för bekkin och footscrub med en timmes huvudmassage för mig. Bra knas dock. Minns inte när huvudet var så lätt och fötterna så fina senast. 

 

Idag har vi inte sett solen. För min del har det varit rätt skönt att ta det lugnt och vila ett smärtande knä, och så hann jag läsa flera kapitel. Janne och jag har legat vid poolen en stor del av dagen. Det har varit molnigt och varmt, ett bra tag regnade det stillsamt, då drog vi oss in under tak i en stor rund typ divan gjord för två.

 

Att komma till Aonang Beach i Krabi igår blev en ganska negativ upplevelse. Att efter det lugna trevliga Khaolak landa i Aonangs storstadspuls, fast det inte är en storstad, blev en omtumlande upplevelse. Högljutt överallt och påflugna försäljare av alla slag längs gatorna. De fanns i Khaolak oxå förstås, men i Krabi känns allt mera aggressivt och påfluget. Antingen är kommersen smågalen eller så blev bara kontrasten för stor. Men men, man kan välja mellan att sura och att göra det bästa av situationen.

 

Idag gick vi ner till stranden och köpte oss en tur/retur till Railay Beach. Det ångrade vi inte. Vi gick över ön för ungdomarna ville klättra upp och se lagunen. Det visade sig vara en rejäl bergsklättring och de kom tillbaka leriga och nöjda!

 

... för det är våran bröllopsdag 🍾 Hurra, hurra, hurra ❤️ 

 

En härlig dag vid poolen, mer än så blev det inte idag... men halv fem tog vi en taxi upp till Tsunami memorial park och tittade på patrullbåten som spolades 2 km upp på land vid tsunamin 2004. Den låg en km utanför kusten så sammanlagt 3 km for den iväg av vågens kraft. Man förstår proportionerna när man har gått eller åkt hela vägen från havet till memorial park.

 

 

Det känns konstigt att skriva käcka bloggar när jag vet vad de mina därhemma går igenom. Det var ett medvetet val att ändå åka, vi har planerat denna resa i ett år. Jag fick ta avsked förra måndagen på vackraste sätt 🕊 och det känns ändå  bra, trots allt, att komma iväg på vår 25:e bröllopsresa.

 

I förrgår hittade vi en rolig rundresa när vi var uppe på stan. Man kunde välja mellan att bada eller rida elefant och så ingick en del annat. Igår lät vi Janne ligga kvar i sängen och kurera sig medan vi andra hämtades upp av en bil. Gruppen bestod av bara oss - mig, Bekki och Freedy. Vi började med ett stopp på en local market och fortsatte sen till elefanterna. Vi fick en egen badsugen elefant ner till floden och skrubba på honom. Han såg ut att njuta!

 

Idag har vi varit ute på ett litet äventyr. Efter frukost tog vi en taxi upp till Ton Chong Fa waterfall. 15 svettiga minuter i uppförsbacke belönades med en vacker syn, fantastiska fjärilar, ett friskt bad och fish spa 🐟. Små till större fiskar putsade våra fötter 👣 Ungdomarna gick lite högre upp, det fanns fem nivåer, men Janne och jag stannade vid första. Den räckte på alla sätt och vis 😍

 

Det är lite olikt mig att inte ha en massa äventyr och projekt inbokat när vi kommit så här långt på en resa...men jag har njutit i fulla muggar av just detta.

 

Vi har legat vid stranden, jag har bränt mig trots att jag legat under parasoll, badat massor i både pool och hav samt läst. Perfekt semester m.a.o.

 

 

Frukost och lunch har vi intagit på stranden och middag inkl. kvällsdrink uppe i stan.

 

Efter att ha lämnat hundarna hos mina föräldrar väntade 11 timmars flyg, Arlanda --> Krabi, och tre timmars buss, Krabi --> Khao Lak. Man är bra trött efter en sån resa kan jag lova. Men Bekki hade ordnat överraskningar, champagne och VIP-måltid på flyget, vilket piggade upp. Väl framme på hotellet bröt tårarna fram, de hade ordnat så fint!!!

Vad är vardag? undrar jag, med en liten hälsning från en russinhjärna. Återhämtning tar tid. Jag brukar aldrig googla på olika sjukdomssymptom för vips blir man jättesjuk och har all världens livsfarliga sjukdomar... men idag googlade jag på stress. Och självklart har jag vartenda symptom på stress. Det känns lugnande. Min hjärna håller med största sannolikhet inte på att torka ihop, och hungern är inte binnikemask, yrseln är inte nån hjärntumör och mitt hetlevrade humör som oftast uppträder när hundarna skäller eller fågeln skriker beror inte på att jag är någon dålig människa. Inte är det cancer heller, för då ser man inte ut som jag gör, säger mamma. Det känns betryggande att så länge jag inte okontrollerat börjar tappa vikt behöver jag inte oroa mig för det heller. Men jag är ordentligt stressad. Inte så konstigt efter tre dödsfall, jättesjuk hund, lägenhetsköp, masterexamen, alla olika resor och så vidare och så vidare... det ska bli intressant att skriva nyårskrönika i år, jag tror den kommer slå alla rekord.

 

I söndags hade vi medlemsmöte i föreningen Knyppelpinnarna. Vi hade bjudit in Nina för att ha workshop i återbruk med oss. Det var skönt att komma ifrån en stund och göra något helt annat. Jag knypplade ett bokmärke i kassettband och ett armband i sladd.

 

Jag har inte jobbat jättemycket efter svägerskans bortgång. Under Allhelgona jobbade jag och det var underbart, men sen behövde jag pausa för att fokusera på familjen och nuet. Efter kistläggningen i måndags gick jag tillbaka till jobbet, men jag har fått slippa sorgegrupp och andra gruppverksamheter. Likaså enskilda samtal. Hembesök har jag gjort hos dem jag känner väl, men inga nybesök. Jag har svarat i telefonen, hunnit rensa bort hundratals gamla mail, slänga papper, åtgärdat sådan som behövs innan jag ska återgå på riktigt. Bäst av allt är att jag haft tid att prata med så många arbetskamrater, äta lunch i lugn och ro samt fikat. Det är sånt jag oftast hoppar över. Det är inte bra alls och jag ska försöka tänka på det framöver. Det kändes jättebra att åka från jobbet igår och veta att inget ligger som behöver åtgärdas i min frånvaro. Allt är under kontroll.

 

Nu ska jag ha lite välbehövlig semester!

Den ena känslosamma dagen läggs till den andra, i ett pärlband av dagar lever vi vidare och nu tar jag ett steg i taget ut i vardagen igen. Idag har jag varit på jobbet. Jag valde bort grupper och enskilda samtal denna första dag. Jag har suttit i min stol, ätit lunch med kollegor, svarat i telefonen, mailat, fikat med kollegor och sorterat i papper och uppgifter. Ett bra sätt att gå tillbaka till vardagen. Fått gjort sådant som blivit liggande. Det känns bra.

 

De senaste dagarna har varit vackra i allt sitt mörker. Kärlek skuggar över det svåra. Vi lär oss att ta stöd i varandra och goda människor när dårarna kryper upp ur vrårna och sprider sin galla.

 

Vänner till min svägerska har snickrat kistan. I lördags inredde jag den. Medan snickerskan la sista handen vid kistan sydde jag spets i klädnaden och så bäddade vi den tillsammans. I måndags hämtade jag, min bror och hans fru denna viloplats av skogsdoftande furu, så åkte vi ut till rättsmedicin. Där möttes vi upp, hennes fru, svägerskor, svärmor och syster, sex kvinnor var vi som hjälptes åt att klä henne i egna kläder. Sen kom hennes svåger och svärfar in och tillsammans lade vi ner henne i kistan. Sist en bukett vita liljor i hennes famn. Vi sjöng "Bred dina vida vingar". Det var vackert. Det var värdigt. Det var oändligt sorgligt.

 

Alla gjorde vi henne sällskap till Råcksta begravningsplats där hon nu får vila fram till begravningen. Efteråt samlades vi hos min syster. Vi fikade och pratade en stund. Sen gick vi ut i våra vardagar igen...

Det är mycket som rivs upp, flyter upp till ytan, osv, i tider som dessa. Gamla smärtor, gamla sorger gör sig påminda. Som jag skrev i förra inlägget så kände jag inte min svägerska lika bra som mina syskon gjorde, men det är likafullt en familjetragedi som jag deltar i fullt ut. Vem avgör hur mycket jag får känna? Är inte mina känslor mina? På något sätt har jag intagit försvarsställning för jag har nog aldrig fattat hur okänsliga människor kan vara i såna här lägen. En nyttig erfarenhet som jag helst velat vara utan. Just nu lever jag rätt intimt samman med mina syskon och mina föräldrar, det berör.

 

I övrigt har jag tryckt på paus-knappen. Saker som jag inte gett mig tid att bearbeta kommer ifatt. Jag har jobbat hårt och jobbet har varit min fristad, men tillslut kommer man inte undan ändå. Oron och skräcken som kunde övermanna mig när vi väntade på Novas operationer gör sig påmind. Morbrors hastiga bortgång. Även sådant som jag valt att inte skriva ut i min öppna blogg men som har samma dignitet. Aj!

 

I nuläget rör vi oss i gränslandet "mellan snaran och graven", som min syster uttrycker det. Vi gör mycket av arbetet utan begravningsbyrå och det känns gott i sorgeprocessen, men det är givetvis tungt. Jag sov hos min syster natten efter det skedda och tillbringade även söndagen där. Sen har arbetet med att få till en fin begravning överskuggat vardagen. Jobbet har jag lagt på is, andra tagit över mina arbetsuppgifter, men jag arbetade några timmar i torsdags för att få undan sånt som jag tyckte blev krångligare att överlämna till nån annan än att göra det själv...  i övrigt har jag legat och stirrat prick. Broderat. Knypplat. Kroppen vill inte riktigt fungera och jag låter den vila. Efter jobbet i torsdags åkte och jag och inhandlade inredning till kistan. Idag ska jag åka och träffa kvinnan som snickrat kistan och ska inreda den tillsammans med henne. Änglar dyker upp lite varstans. I torsdags, mitt på torget i Farsta centrum då jag jagade en bred spets... det fanns inte någonstans, ser jag en legendar inom knypplingen ila över torget, jag kommer ifatt henne och pratar med henne en stund om det som hänt och svårigheterna att få tag i spets. Då donerar hon en fin gammal spets som hon nu tvättat och sträckt och som jag ska åka och hämta strax.

 

Det känns tryggt att ha vinterdäck på bilen!

 

Jag har inga egna ord. Bara känslor. Jag läser andras ord. Lånar andras ord. Tar andras ord för att sätta ord på mina känslor. Chocken spelar på hela känsloregistret. Smärta. Skuld. Ilska. Sorg. Skam. Förvirring. Glömska. Tårar. Skratt. Försonad. Försakad. Otillräcklig. Tillkortakommen. Avpolletterad. Saknad. Glömd. Gömd. Oförsonad. Varför. Därför. Orättvist. Skit!

 

I detta tillstånd blir det åter tydligt var man har sina vänner, var man inte har sina vänner, och om man har några vänner... och vilka som är kompletta idioter. Min syster har fått frågor i stil med om de hade en fnurra på tråden. Hur tänker man sig ett svar då? Typ: "Javisst, det är mitt fel". Nej, det fanns ingen fnurra på tråden! Hon bar på en sjukdom! Jag har fått frågan om jag är homofob. Ja, men tack! Ska du fråga om jag misshandlar min fru oxå? Eller om jag slår mina barn? Nej, jag kände inte min svägerska lika väl som mina syskon, men det berodde definitivt inte på hennes sexuella läggning. Varför dyker ens dylika kommentarer upp i ett läge som detta? Jag fattar att folk söker förklaring, men snälla nån, att ens komma på tanken att gå på anhöriga som om det skulle handla om kön, sexuell läggning, etnicitet eller andra fysiska faktorer! Eller fnurror. Det handlar inte om att söka en syndabock för syndabocken känner vi, den heter psykisk ohälsa! Varför ska vi ens behöva försvara oss i en stund som denna? Bry dig eller bry dig inte, men lämna plumpa kommentarer på rätt sida om elaka sladdriga läppar. Om du inte känner mig så väl att du måste fråga om jag är homofob så behöver du inte höra av dig nu heller! Fy skäms! Illa valt tillfälle! Det som hänt gör så jävla ont ändå!

 

Foto: Lotta Lindström

 

Min bror skrev så bra på Facebook häromdagen om hur läget fortskrider. Jag tycker hans text visar att hon var omgiven av en kärleksfull familj. Den beskriver också en bild av fasa och ömhet som vi delar och processar tillsammans, oavsett om vi var där eller inte. Min syster tyckte det var fint skrivet och det tar jag som ett godkännande av henne att publicera texten även här. Min bror har givetvis godkänt det.