guggelutt

... och idag har vi último día de marzo. Öppen mottagning, mässa, möten, föreläsning, lunchmusik, sopplunch, sorgegrupp, hembesök, besök, ett par långa telefonsamtal, tandläkarbesök och avhämtning av begagnad knyppeldyna samt en övernattning hos ena dottern...  så vanliga mail och samtal, planering osv kan vara en nog så god sammanfattning av dessa tre dagar. Det finns liksom inget mer att tillägga... Ser fram emot en ledig helg tillsammans med make, barn och barnbarn.

 

På mitt köksbord idag ligger jobbtelefonen, morbrors dödsannons, handstöpta ljus som jag fick från Ersta, en säregen ljuslykta klippt ur en plåtburk, ett snapsglas tussilago, en liten hög skrivjobb, lite frukt från i lördags, ett par ficklampor, en halvfull vattenkanna, kalendern och uppsatsen. Ett synnerligen ostädat köksbord... eller kanske en sammanfattning av mars? Jag har inte haft tid att vare sig röja eller stanna upp och reflektera samtidigt som vi strax lämnar mars bakom oss och rusar in i april. Vart tar livet vägen? Ibland går det så fort!

 

En riktigt bra vecka! Hembesök, besök, möten, Torsdagsträff med besök av volontär som varit på barnhem i Moshi, förberedelser och genomförande av Stilla Dag idag.

 

Jag har en hemlighet, som ingen annan vet!

 

Äntligen! Nu har ljuset besegrat mörkret! Det är ljust när jag åker till jobbet och ljust när jag åker från jobbet...sen är det rätt mörkt när jag kommer hem, men inte så länge till!

 

Döm om min förvåning när jag vaknade för tredje gången imorse... och klockan var 11.06!!! Jag hittade Rambo ihoprullad som en falukorv i min armhåla, Bamse låg på tvären i Jannes säng och Ragnar var tyst! Det här händer aldrig när Janne är hemma, då är hundarna uppe senast halv nio och berättar hur himlans nödiga de är, ackompanjerade av Ragnar som inte vill bli bortglömd . Nu sov de tungt både halv sju och halv åtta då jag vaknade de första gångerna... och aldrig i mitt liv kunde jag tro att jag skulle somna om så länge.... Nå, det var skönt! Och när Rambo vaknade hade han j ä t t e b r å t t o m.

 

Vi gick ut på gärdet. Inga tranor i sikte. Vi gick fram och tillbaka en stund och killarna fick springa fritt ända tills jag fick syn på ormvråken som lyfte helt nära oss. Då åkte de i koppel. Inte för jag tror att ormvråken kan ta dem, men jag tänker inte chansa.

 

Idag har varit en riktig "dagen efter"-dag. Jag har inte gjort ett skrutt! Fast nu luras jag förstås. En sann workoholic måste ha nåt för sig. Jag vaknade före djuren. Ragnar höll käften, Rambo låg klistrad längs min rygg och Bamse snarkade nånstans i vardagsrummet. Jag makade försiktigt på Rambo och låg och stirrade i taket tills djuren började vakna till liv. Klockan hann bli 10!!! Jag hade bestämt mig för att ägna helgen åt uppsatsen, men jag släppte det beslutet och tänkte att: visst, Janne jobbar långpass och sover på jobbet i husbilen, jag har guldchansen att få lite gjort på uppsatsen... Men istället jag har gått och skruttat. Jag tänkte att Bamse fyller 7 år idag och hur vill jag fira det? Hans ögonfransar börjar bli vita och de fina tandraderna är inte så jämna längre, annars ser han inte ut att vara 7 år...  Så jag började dagen med en timslång promenad med hundarna i skogen,

 

sen frukosterade jag på en kvarts pizza som jag tog hem från gårdagens kalas hos Monica, toppade med kaffe och en deppig wienersemla som grannen kom in med i förrgår... sen satte jag på datorn och lät den stå. Esmeralda fick bada i handfatet, jag dammsög hall/vardagsrum, gjorde ren och plockade ut Ragnars resebur som blivit stående samt en extra knyppeldyna som jag av nån anledning tyckte skulle plockas in i huset (?), fyllde på frön hos vildfåglarna, sen satte svarta och vita fjädrar som Janne köpt i björkkvisten som samma Janne plockat in. Till sist smyckade jag det med mina tre färdiga knypplade ägg. Det ser tomt ut, men snart kommer fler ägg (hoppas jag) och massa ljusgröna små blad!

 

Hundarna låg ute på altanen i varsin korg och njöt av plusgraderna. Jag pratade med mamma, med Jens, Monica och Linnéa i telefonen. Klockan blev halv tre så jag gick ut en timslång promenad till i samma skog. Det är ljuvligt. Kråkorna kraxar och tranorna trumpetar, småfåglarna kvittar och ekorrarna gömmer sig med rasslande ljud när de kilar upp längs trädstammarna. Häromdagen såg jag fyra hjortar på gärdet och där vill jag inte rasta hundarna just nu eftersom tranorna kommit. Domherrar, skogsduvor, grönsiskor, gulsparv, hackspettar, koltrast, nötveckor, talgoxar, blåmes, entita och ekorrar besöker flitigt vårt fågelbord.

 

 

Igår fick jag en otrolig gåva av en av diakonerna som var med på kårstämman. Hon intresserade sig för vad jag skrivit och ville berätta om vad hon skrivit. Innan den avslutande andakten kom hon med en liten påse med de flesta skrifterna hon var skyldig till, ett helt gäng häften Ersta-historia!  Efter andra långpromenaden la jag mig i soffan, sorterade upp dem efter årtal och började läsa. Så vansinnigt roligt och så vansinnigt spännande! Vilken skatt! Jag måste se till att vara ledig oftare!

 

Hade tänkt att krypa direkt i säng, men finner mig bara tankfull och sömnlös... så jag gick upp igen. Idag har jag haft ett anförande på Erstas kårstämma om min forskning. Det låter pretentiöst, jag vet, jag känner mig dock inte så pretentiös, tvärtom. Varför får jag det inte ur mina händer bara? Jag tackade ja till detta anförande nån gång i höstas och tänkte att: Äh, i mars är jag väl klar med masteruppsatsen och har gott om tid... men si det där med gott om tid verkar aldrig infinna sig. Texten finns där, men den röda tråden behöver tydliggöras och jag har himlans svårt att få till tiden att få till den där sista knorren. Jag fick bra med tid av min arbetsgivare över jul och  nyår, men om jag trodde att jag skulle kunna fixa ett halvårs studier på mindre än två veckor så bedrog jag mig, förstås. Och båda mina handledare hejar på, jag har intressant och gediget material säger de, men jag får bara inte tiden att gå ihop. När jag får ett par timmar över så sitter jag oftast och glor. Att få tid att sitta och glo är lyxvara kan tyckas, men jag har känt mig nödgad att bara sitta och glo ett par timmar i månaden... Man måste ju hålla ihop också!

 

Men idag höll jag anförandet som jag började skriva på för två veckor sen och det kändes bra. Jag har våndats över vilket nivå jag skulle lägga det på, det får inte bli för högtravande så folk somnar av ointresse på fredagseftermiddagen, men det får inte heller så lättsmält så det inte ger något. Faktiskt, efter några minuter, när knäna slutat skaka av nervositet, tyckte jag att jag såg in i intresserade ögon och det inspirerade mig till att försöka släppa mitt nedskrivna manus lite. Jag berättade lite om mig själv, hur jag halkat in på forskning och  om mina uppsatser. Ecce Homo Diakonia är min magisteruppsats och den finns på nätet, men även "på de förtrycktas sida" väckte intresse. Det är en liten uppsats jag gjort när jag pluggat baskursen i teologi, så den har jag lovat att trycka upp och skicka till ett antal diakoner... Så småningom kommer även "ett barmhärtighetens tecken" att läggas ut på nätet, men först ska den skrivas klart. När jag pratat klart efter ca 25 minuter fick jag massor av bra frågor. Alla kunde jag inte svara på, inte t.ex när det handlar om forskning i EU-perspektivet mm, men det kändes ok. Mina föräldrar kom dit och det är ju helt fantastiskt att få ha en egen hejarklack på första parkett! Att få gå till andakt i den vackra Ersta kyrka blev en fin avrundning.

 

Sen åkte jag hem till Monica. Arto hade fixat en överraskningsfest ikväll då Monica fyller år. Pizza och samvaro. Perfekt! Jag tror Monica uppskattade sin makes tilltag.

 

Det är så konstigt att tänka, att tills för bara några veckor sen satt jag varje morgon och sms:ade med min morbror. I flera år har vi hållit på så, en morgonhälsning, några dåliga rim, ibland fick jag något telefonsamtal om han inte hade tid att smsa tokigheter. Jag var inte ensam om att få sms, han skickade sms och ringde ett antal personer varje dag. Han var sån, omtänksam till tusen. För drygt tre veckor sen hamnade han på sjukhus och ytterligare någon vecka senare hamnade han på hospice. I fredags gick han bort och nu är han oändligt saknad, av mig och av många.

 

Han har levt ett spännande liv och engagemang saknades inte, han var engagerad i både sitt arbete, i sin familj och släkt. Och alla hans historier sen.... Hans berättande var som en oändlig sagoskatt, om barndomen, om ungdomstiden på Söder, om sitt jobb som reporter och så vidare. Som 18-åring startade han Söderklubben efter ungdomskravallerna på Söder under påsken 1948. Jag lyckades leta reda på journalfilmen ... Sex minuter in i filmen kommer repotaget om Söderklubben och 8.22 syns ordföranden himself --> http://www.filmarkivet.se/movies/veckorevy-1948-03-08/ <-- Han ville hålla de bråkiga ungdomarna från gatan och har blivit kallad den tidens Anders Carlberg. Södermalm då kan jämföras med dagens Rosengård. På Youtube hittade jag en film där han berättar om sin barndom och ungdomstid på Söder. --> https://www.youtube.com/watch?v=8lzpMwkcJA4 <--. Han jobbade i över 40 år på Aftonbladet och hade både skrivandets och talets gåva. Inga familjehögtidligheter var utan en rolig berättelse ur hans enorma minnesbank. När han blev pensionär började han att resa. När han passerat 70 år åkte han buss genom Indien, sov i tält i Serengeti, vandrade på kinesiska muren osv osv och han visade en oändlig mängd bilder från sina äventyr. När jag eller något av mina barn haft det tufft har han funnits där. Han har haft lektioner i anti-mobbing och föreläst om fack och arbetares rättigheter för mina barns skull. Alla människors liv är tungt i perioder, jag har ofta använt honom som förebild när det gäller att se livet positivt, även när man helst vill dra nåt gammalt över sig.

 

Förra veckan var jag hemma med värk i kroppen, nu ska jag ta mig samman och gå vidare. Kroppen håller så länge den håller. Sorgen får ta sin tid och kraft. Livet fortsätter tills det är slut.

 

Vi är inne i mars! Det måste bli vår snart! Jag lyssnade på radio igår och där påstod en person att våren kommer efter tre besvikelser. Han menade då riktiga besvikelser där man på riktigt trott att våren är på gång. Nej, jag är inte förvånad över snön, det är mars och det kan snöa in i maj om det vill sig, men jag är så innerligt trött på vintern. Varför det är värre i år kan jag inte förklara, det bara är så.

 

Man får hänga upp sig på de bra sakerna i livet så det blir balans. Igår var det sol, blåsten och kylan till trots, och hundarna sprang ystra omkring på gärdet. Och igårkväll knypplade även mina nyaste elever så flinkt på sina dynor att jag knypplade lite själv. För vissa är det bannlyst att som lärare knyppla när man har kurs, men jag tycker det blir mer avspänt än att jag hänger över axlarna på elever som har flow i sitt arbete. Att gå runt lite nu och då och kolla läget är en helt annan sak...

 

 

Men så inatt började jag besväras av värk. Jag har haft en mindre sättning i ländryggen ett tag nu, men inatt kröp värken ut i alla muskler och jag valde att stanna hemma från jobbet idag. I den bästa av världar är det en reaktion på skitvädret som dundrat in här på förmiddagen och jag hoppas innerligt att det ger sig till imorgon, jag har verkligen inte tid med det här!

Egentligen hade jag inte tid, men just därför blev det så viktigt...att göra nåt helt onödigt. Nån gång sent i höstas bokade jag och en kompis in en kurs i Plåtslöjd på Sensus vid Slussen. Hon jobbar som modist och jag är ju nyfiken på det mesta.

Imorse lämnade jag bilen vid stationen och tog tåget in till Stocholm, jag hade gått om tid så jag gick från Centralen till Slussen. Där väntade tre kreativa timmar.

 

Först fick vi göra en ljusstake:

 

... och sen är månaden slut! Nog för att den är ett par dagar kortare än de andra, men ändå... Förskräckligt fort har det gått. Nu i sportlovsveckan har jag haft häcken full, arbetet har bjudit på en stor en variation. I måndags jobbade jag hemifrån och hade knyppelkurs på kvällen. Tisdagen började sisådär när luckan under bilen trillade ner. Men jag fick hjälp av Danielitos mek, som ligger några hundra meter från hunddagis, att skruva bort luckan så jag kunde fortsätta min färd.