En dröm-tisdag
Ibland alltså, kan en vanlig dag, t.ex en vanlig tisdag, bara bli så där jättebra! Idag blev en sån dag! Hade svårt att somna igår för jag kände mig så upplyft efter knyppelkursen, vi är ett härligt och inspirerande litet gäng. Vaknade ändå utvilad imorse.
Jobbet bjöd på frukost, diakonimottagning med tillräcklig space för att hinna med all administration det innebär, mässa och fyra alldeles lagom långa möten som gett både debriefing och inspiration.
När jag hämtade hundarna från dagis ville Rambo inte sätta sig i bilen. Jag såg på "bajs-listan" att han inte gjort ifrån sig idag och han är normalt en riktig skit-hund... så jag misstänkte att han kanske var nödig, men eftersom det inte finns nånstans att ställa bilen utanför dagis tvingade jag in honom i bilen ändå. Jag åkte gamla vägen mot Södertälje och svängde av vid friluftsområdet i Vårsta. Jag vet att jag nån gång i min ungdom var på Valborgsmässoeld där, men jag minns inte hur det såg ut eller nåt, jag minns bara avfarten. Där tog jag ut hundarna i en helt ny miljö på en långpromenad. Det var u n d e r b a r t ! Tallbarren gav stigen en sån där sviktande mjukhet, det doftade kåda och skog, vi gick längs vatten, luften var varm. Vi njöt så in i vassen!
Många nya spännande dofter...
När det började mörkna satte vi oss åter i bilen och åkte hemåt. Janne hade berättat om en ny och bra restaurang nära hans jobb, och eftersom jag åkte gamla vägen åkte jag förbi både hans jobb och restaurangen. Il forno Italiano! Jag föll för Rigatoni al Grabbarna - pasta med en gräddsås gjord med fläskfilé, färska champinjoner och tomater samt gorgonzola - som jag tog med mig hem. Hemmavid värmde jag upp lite kokt kycklingfärs åt vovvarna och så åt vi gott allihopa.
Ikväll har jag suttit och jobbat med lite för Knyppelpinnarna. Är inspirerad inför träffarna i höst och det vi planerar inför våren. Intressanta föredrag och roliga workshops har vi framför oss... men nu bör jag nog diska och gå ut kvällspromenaden! Veckan är inte slut än!
Sunday is my funday
Vilken härlig helg vi har haft!
Lördagen tillbringade jag inomhus och djuren utomhus. Talgoxarna har för vana att rensa matskålen i Ragnars utevoljär när han fått komma in, men denna lördag satt tre talgoxar och åt ur hans skål medan Ragnar satt uppe på en gren i voljären och tittade på. Han brydde sig inte, tyckte kanske att det var schysst att dela med sig av sitt överflöd, men Bamse och Rambo fick raseriutbrott förstås. De har ju sin uppgift att vakta huset med livet som insats, tycks de tro iallafall.
Jag satt i godan ro inne och jobbade på. Ägnade flera timmar åt uppsatsen gjorde jag också. Det kändes skönt.
Sunday is funday! Igår hade vi Knyppelpinnarnas första höstmöte och det var skoj, som vanligt! Vi hade bjudit in Gavia Lace för workshop i Tönderteknik vilket vi provade på i ett grövre garn för att kunna se slagen ordentligt. Tönderspets är ju tunt som spindelväv! I grovleken 60/2 ser man felen mycket tydligare. Jag lärde mig massor, bland annat hur man kan göra stadkant med halvslag och äntligen trillade poletten ner vad gäller lan-garn. Jag har nog gjort ganska rätt, men att ha koll på att slaget alltid avslutas med en vridning kommer att underlätta för mig i framtiden! Lite onödig spänning fick vi också. Rätt som det var såg vi en rökpelare utanför fönstret. Det visade sig vara nån unge som lekte med elden och det tog fart. Brandkåren fick komma och släcka. Det var inte utan att vi skojade lite om dramat, det kanske kan bli ett dragplåster att utlova extra spänning, tex som det som utspelade sig på årsmötet, när vi hade både brandmän och ambulanspersonal i lokalen när hissen stod still.
Förra veckan "skällde" jag på Janne. Han hade varit uppe en sväng på natten och fått syn på en grävling som satt och åt under fågelmataren ... utan att väcka mig! Inatt väckte han mig. En god stund stod vi och tittade på TVÅ grävlingar som försåg sig av nedfallet bröd och frön. Vilka vackra djur det är när de är levande och inte ligger uppsvällda vid vägkanten!
Bilden är snodd från Google
Och apropå härliga djur har vovvarna och jag träffat på två fina emigranter. Grodungen som satt mitt på vägen och försökte ta skydd i en vissen ormbunke när vi kom, samt den stora feta svarta huggormshonan borta vid salamanderbäcken, båda var med största sannolikhet på väg mot sina vinter-iden.
Och i fredags önskade jag mig verkligen en bra systemkamera. Sparvhöken satte sig ett par meter från köksfönstret! Vilken mäktig syn!
Idag har jag jobbat hårt. Jag är ikapp! Och jag har kunnat både vara behjälplig och skänkt glädje med ett par olika besked, förutom att skrivjobben är klara! Det är så skönt! Och nu ska jag strax åka till min härliga lilla knyppelgrupp i Strängnäs och ha kurs med dem.
Life is gooood!
Ganglion, basailom, artros...
Det är farligt att gå till doktorn: Bibelcysta, hudcancer, artros, hörselgångsinfektion, nagelsvamp... men en (med mediciner) bra fungerande sköldkörtel! Ingen remiss till endokrinolog!
Idag kraschade jag efter en bra vecka. Veckan började med ett jättebra samtal på Previa. Vi pratade stress. Beteendevetaren jag fått fem samtal med är superbra! Sen en härlig utflykt till Brännkyrka kyrka med kyrkgruppen.
Under Blekingeresan i maj gjorde vi en fantastisk bekantskap med Bertil Valliens altarskåp i Växjö domkyrka. Ett inlägg på det på Instagram gav ett tips att han gjort en altartavla i grannförsamlingen Brännkyrka. Inte lika stor som i domkyrkan, men lika fantastisk! På kyrkogården ligger, bland många andra, Årstafrun.
Tisdagen präglades av möten. Tre möten på ungefär två timmar vardera. Ett uteblivet besök gav andrum. Timslångt telefonsamtal på hemvägen.
Onsdagen fick jag lite administration avklarad då ett hembesök ringt återbud. Lunchmusik med efterföljande ärtsoppa toppades med en sorgegruppsinformation med 10 besökare. Sen gav jag mig av på massage! Timslångt telefonsamtal på hemvägen.
Torsdagen började med administration. Hann hälften av det som blivit liggande. Sen åkte jag till Flemingsberg för en nätverkslunch vi bjudit in till. Vi var ungefär lika många från pastoratet som besökare utifrån och jag tyckte det blev bra! Jag hoppas på en ny nätverkslunch i vår, med fler besökare!
Kvart i två åkte jag därifrån i sporrsträck, hämtade hundar och Rebekka i Rågsved. Bekki tog hand om hundarna medan jag var på återbesök hos doktorn. Jag var ju där akut förra måndagen för mina prasslande värkande öron och hade nu fått en återbesökstid. Jag hade fått en hel halvtimme med en ny doktor som jag tyckte var superbra! Det är möjligt att mina andra läkare här i Strängnäs varit lika bra, men det vet jag inget om... för om de t.ex skickar mig på höftledsröntgen och den inte visar artros så är allt bra.... men om jag ff har lika ont? Ja, men det är ju inte artros! Ok, så då är det bara att fortsätta knalla på med värk och vakna på nätterna av något som känns som tandvärk i ljumsken? Mm, så är det.
Denna dr. N använde vår halvtimma väl. Han kollade mina öron ordentligt och skrev ut ett ännu starkare cortisonpreparat, vi ska höras på fredag i nästa vecka och kolla läget. Bara det att jag får en återkoppling! Det har jag inte fått vad gäller t.ex blodtryckstabletterna. Han berättade om Levaxin och sköldkörtel, 150mkg är inte alls nån extremt hög dos, vilket jag fått höra. Han berättade att artros nödvändigtvis inte behöver visa sig på en slätröntgen så jag blir remitterad till sjukgymnast för att få hjälp att lindra det som antagligen ändå är en höftledsartros. Tack, dr N! Tack för att jag inte bara blir betraktad som inbillningssjuk! Min trasiga tånagel är inte alls nån kläm-skada, utan en äcklig nagelsvamp som visst är behandlingsbar! Och inga mer tabletter som kan skada levern, men ett nytt nagellack som jag ska använda till nästa sommar. Knölen på handleden är inte inbillning utan en bibelcysta, eller ganglion, ff inget att bry sig om så länge det inte gör ont eller växer okontrollerat, men nu är det ordentligt pillat på av en engagerad doktor! Plitan vid ögat är antagligen inte alls bara en blödande skönhetsfläck utan jag blir remitterad till hudläkare för misstänkt basaliom. Tänk så skönt att få det kollat! Är det en hudcancer så har jag antagligen minst en plita till i pannan. Åkte nöjd hem...
... men idag kraschade jag. Det är inte kul att bli gammal och få en massa diagnoser, men är ändå så otroligt tacksam över en ung trevlig läkare som faktiskt tar sig tid med gamla mig! Jag har idag inte på långa vägar hunnit med det jobb jag tagit med hem, men det jag inte hunnit åtgärdrar jag utan dåligt samvete imorgon! Jag har i alla fall hämtat ut öron- och nagelmedicinen, smitit in på Multeum för första gången och kollat utställningen SOK:s utställning, sista dagen idag. Ringt lite och gjort en plan för de närmaste tre dagarna har jag i alla fall gjort!
Och jag ska försöka släppa den stress jag känner vad gäller uppsatsen, för hur i h-e ska jag hinna och behålla förståndet? Det är bara min angelägenhet!
Nu ska jag göra fredagkväll!
Bad-ass Rambo får fostran
Förra söndagen flög Rambo på en annan hund så bloden sprutade. Han blir galen när vi träffar andra hundar och jag har inte vetat riktigt hur jag ska hantera det. Jag har burit honom, lockat med godis, vänt baken mot det som kommer osv osv osv. Nu lyfte jag upp honom som jag brukar men på något sätt vred han sig ur mitt grepp och gled ur selen. När jag äntligen fick tag i honom sprutade blodet, och jag trodde det var min hand, men det var hans baktass. Den andra hunden klarade sig oskadd med endast en bortsliten hårtest som satt kvar i Rambos mun, men matten var lika omskakad som jag. Det fick mig att googla upp Carina Persson, som var här för drygt två år sen och hjälpte oss med Bamse... Rambo är snäppet värre än Bamse var då, och problemet förvärras av att innan Bamse fattar att det Rambo jagar upp sig över inte är farligt, så gapar han också på rätt bra. Inte gör det saken bättre av att våra hundar har fått ett ganska dåligt rykte här i bygden. Inte oförskyllt, men missförstått. Det stressar mig något otroligt och jag undviker folk i stort.
Idag kom Carina Persson och gav oss tips och råd. Hon är så ruskigt bra! Först träffade hon hundarna förstås, och vi fick berätta om dem, framförallt om Rambo, sen tränade hon in "gott" och "varsågod" innan jag fick göra detsamma. Sen gick vi på promenad, men vi mötte inga andra hundar så hon hämtade sin hund Pop som vi tränade hundmöten på. Med hennes instruktioner gick det snabbt att få honom lugn och vi kunde tillochmed släppa honom lös med Pop medan vi gick bort till kalhygget. Där Rambo fick träna "sök".
Han förstod "sök" nästan på en gång och tyckte det var jätteroligt. Att han är lättlärd vet vi, men hon tyckte att vi skulle träna honom mer så han får ett bättre självförtroende. Han är aktiv, nyfiken och klok, och kan vi få honom mer självsäker så kommer han inte ha samma behov av att skälla på allt och alla. Ilsken är han inte överhuvudtaget, men hans osäkerhet gör att han gör utfall. Nu har jag en lista på olika saker vi kan göra för att korrigera beteendet och jag känner mig mer säker på hur jag ska hantera situationen.
Janne tog ut hundarna en sväng efter Carina åkt. De sover nu i varsin korg ute på altan, helt slut bägge två.
Namngivning för Nova
Igår var det fest igen. Namngivningsfest! För två veckor sedan döptes Edwin och igår var det Novas tur att samla släkt och vänner. Efter allt hon gått igenom, med hjärtoperationer osv så har tiden gått och hon har växt, så jag fick förtroendet att göra en klänning åt henne. Jag hade inte så lång tid på mig, men det blev prio 1 kvällstid och den blev klar i tid. Under veckan som var sov jag två nätter hos Monica och Arto och då kunde vi prova den så jag sen kunde piffa till den med det där lilla extra: det blev sidenband och rosor.
Jag åkte dit en timme innan och hjälpte till med lunchen - pastasallad - och vi höll till på takterassen som de boende kan låna. Sol och varmt hade vi.
Först åt vi lunch, sen hölls ceremonin som de gjort själva. Faddrarna höll i själva ordningen som var enkel och fin. Först fick jag sjunga "Bära bära, vara nära", sen berättade Monica och Arto vad Novas tre namn betyder på olika språk, sen fick faddrarna fadderbrev och det blev mer sång.
En moster och en morbror blev faddrar för Nova
Paketöppning förstås. Kusin Meija hjälper till.
Edwin bär synliga spår av pussar
En härlig sensommardag på alla sätt och vis och man blir lite förvånad över att fyra timmar kan gå så fort. Vi var flera som hjälptes åt att städa undan och packa in. Klockan var väl runt sex när vi kom hem, trötta och nöjda.
Oj, vilken vecka no2
Efter den här helgen kommer det lugna ner sig något. Det kommer att hända spännande saker, men jag kommer kunna hålla mig till ordinarie arbetstider.
Men för att återgå till veckan som just passerat. Den har varit rolig. Intensiv. Tankeväckande. Allt på endast ett par dagar.
I måndags jobbade jag hemifrån. En hel del telefon, lite skrivjobb och mail blev det. Jag slutade lite tidigare, för på morgonen hade jag satt väckarklockan på 7.00. Äntligen skulle jag ta itu med mitt sen länge prasslande och värkande öra. Läkartiderna var redan slut när jag blev uppringd men fick en eftermiddagstid hos en medkännande distriktsköterska som sa att OM hon hittade något tokigt kunde hon hämta en doktor. Hon hittade nåt tokigt. Jag var knallröd i båda hörselgångarna. Hon hämtade en doktor som såg två saker, att jag varit öronbarn och att jag hade en ful infektion i båda hörselgångarna. Det blev spolning och medicin, återbesök om två veckor. På kvällen knyppling i Strängnäs.
På tisdagen lämnade jag hundarna på dagis... som vanligt. Det som inte var som vanligt var att jag hade packat två små väskor åt dem, de skulle nämligen få sova hos varsin dagisfröken i två nätter. Dagen fortsatte med frukost på jobbet, avstämning med min kollega och därefter en fullsatt mottagning. Åtta konfidenter och två medföljare hann jag med på två timmar. Snabb lunch, mässa, personalsamling och därefter Blekinge-återträff. Det var otroligt skönt att få glida ner i en soffa och titta på Utvandrarna i tre timmar. Vi skulle ha spelat upp den på bussen på väg ner, men apparaturen fungerade inte, så vi hade utlovat den till återträffen. Sen blev det god lax-middag som husmor gjort, citron/lime-paj till kaffet, bildvisning av bilder olika personer tagit med sig och till sist röstade vi om vart vi ska åka nästa år. Det blir Hälsingland. Jättekul! Vi hjälptes åt med disken och att ställa iordning. Vid nio-tiden klev jag in hos Monica och Arto där jag sov natten.
Nova fick prova klänningen hon ska ha på lördag... Virkad i vit bomull/bambu.
På onsdagen fixade jag med de fondpapper jag inte hunnit klart på tisdagen, sen blev det sorgegruppsplanering med min nya sorgegrupps-partner - en präst från en annan församling. Vi har jobbat väldigt lika med sorgegrupper tidigare så det kändes bra. När vi var klara gick vi upp på lunchmusik i kyrkan och därefter deltog vi i sopplunchen. Vår tanke är att man ska ha möjlighet att fortsätta efter sorgegruppen med stämningsfull musik i kyrkan och lunch innan man går hem, om man vill alltså. Vi får se om deltagarna nappar på det. Sen åkte jag till kyrkan i Skogås för att vara med på planeringen av deras Stilla Dag i oktober. Jag ska vara med på den då de saknar diakon. Tillbaka på jobbet åt jag en förpackning nudlar i sällskap med ungdomsgruppen innan kvällens föreläsare hälsades välkommen. Cecilia Melder talade på teman "Existentiell hälsa". Hon var inbjuden med anledning av diakonins månad där temat i år är ungas psykiska ohälsa.
Kom återigen hem till Monica och Arto vid niotiden.... Två tolvtimmarsdagar på raken ...
Torsdagen började jag med hembesök och avslutade med Torsdagsträff på temat Povel Ramel och specellt inbjudna var sommarens jubilarer. Sen stannade jag bara någon timme till på jobbet, hämtade två lyckliga hundar som haft det bra hos sina fröknar... och satte mig sen med ett långsamtal bilen. När Janne och jag satt oss till bords blev det liv på altanen. Hundarna skällde och Ragnar skrek. Det visade sig vara en talgoxe som flugit in i glaset på glaspaviljongen. Hundarna visste inte hur de skulle bete sig med den, men jag fick undan dem och kunde konstatera att den lilla fågeln var omtumlad men fysiskt oskadd. Den fick sitta hos mig en stund, men sen satte jag ut den under fågelmataren. En kvart senare flög den.
Imorse gick jag upp halv fem, klockan sex åkte jag hemifrån, tio över sju lämnade jag hundarna och redan klockan åtta, efter ett bra trafikläge hela vägen, klev jag in på hotell Birger Jarl vid T-Rådmansgatan. Idag har jag varit på diakonikonferens och lyssnat till föreläsningar om forskning (bland annat min handledare i magister-uppsatsarbetet), spänningsfält mellan kyrka och samhälle (Göran Greider) och om kommunens flyktingmottagande (bland annat en av mina praktikanter från förra sommaren). Minst lika roligt har varit att träffa alla kolleger från olika sammanhang i min "karriär", från studietiden och gamla arbetsplatser, till kolleger jag aldrig jobbat med men som man träffat i olika grupper och på evenemang. Jag hade gärna velat gå på den avslutande mässan, men den slutade 17.15 och med risk för att den skulle dra ut ett par minuter på tiden kände jag att det skulle bli för stressigt att hinna hämta hundar före kl 18.00. Jag kom till dagis 17.20 och satt sen i långa köer på väg hem. Janne hade lagat middag så jag kunde trött och nöjd sätta mig vid dukat bord när jag kom hem kl sju.
Nu ska jag snart krypa ner i sängen. Öronen värker och halsen killar. Jag hoppas att öronvärken beror på en läkningsprocess och att den killande halsen är pga allt flängade. Nu ska jag sova bort skiten iallafall för helgen kommer att bjuda på en hel del skoj.
Hela Sverige knypplar
Den andra lördagen i september varje år händer det! "Hela Sverige knypplar"! Olika föreningar gör på olika sätt. En del träffas och knypplar på offentlig plats, andra i hem eller föreningslokaler. Föreningen Knyppelpinnarna var på gång att knyppla på Sergels Torg, men det "sket" sig. Vi tar nya tag nästa år. Jag firade denna viktiga dag med att svara på inbjudan till Ninas knyppelstuga. Det blev bara vi hon och jag i år, vi var några fler förra året, men antalet personer är inte det viktiga, utan att det blir av och att vi berättar om det.
Nina knypplade på Bylunds "Korsdans" och jag knypplade en egen variant av rosenmandel. Två av mina hjärtebarns-armband har gått sönder, men jag har sparat pärlorna. Nu knypplande jag in bokstavspärlorna i rosenmandeln.
Vi får se om jag hinner montera det idag... och det lutar åt det smalare sidenbandet.
Oj, vilken vecka!
Vi kan börja med måndagen:
Jag jobbade hemifrån, men avbröt arbetet vid halv tre. Då tog vi båten, en kanna vatten och två paket nudlar och åkte ut till vår klubbholme, gick en promenad med hundarna och åt våra nudlar. Vi kom hem igen strax före sex varpå jag direkt åkte till terminens första knyppling hos ABF.
På tisdagen hade jag mottagningen, spontana och bokade besök, på em mässa och personalmöte. Därefter åkte jag snabbt hem. Janne hade bokat räkbåten Tor för oss och en arbetskamrat med fru. En fantastisk ljummen kväll på sjön.
Vi kom i hamn klockan 22, vi åkte hem och jag duschade, packade och åkte upp till Tullinge där jag smög in och hos Monica och Arto strax efter midnatt.
Klockan sju på onsdagen var jag på jobbet. Halv åtta åkte bussen med ett gäng församlingsbor mot Lövstabruk. En härlig sensommardag med guidning runt det gamla järnbruket.
Vi hade en av våra musiker med oss och han har jobbat i kyrkan på Lövstabruk. Han gav oss en visning och en konsert på den mycket väl bevarade Cahmanorgeln.
På hemvägen besökte vi Uppsala domkyrka och Ofvandahls konditori där vi intog kaffe med Studentska.
Vi kom hem tjugo i sju och jag rusade in till mötet med församlingsrådet som började halv sju. Min kollega hade hållit ställningarna och allt gick bra. Jag åkte hem till Monica och sov ännu en natt.
Torsdagen bjöd på handledning. Jag skulle åkt till ett forskningsseminarium på Ersta på em, men jag beslutade mig för att åka hemåt istället. Dels skulle jag köpa blomma och kaffebröd till möte på fredagen, dels hade jag ett antal telefonmeddelanden jag behövde ta tag i. Så fick det bli. Hundarna hade varit hemma med Janne i två dagar så återseendet var livat minst sagt. Jag somnade halv åtta....
... och vaknade klockan 6.00 på fredagen. Faktiskt riktigt pigg! Besök och möte med diakonkollegiet samt samtal med kollega och administration fick avsluta dagen. Hämtade hundarna kvart över fem. Trött och nöjd med en intensiv men rolig vecka.
Edwins dop
Så är familjens minsting döpt. Det kändes lite struligt ett tag då det inte gick att få kontakt med prästen, men till sist hörde han av sig, och även om han var lite oförberedd så gick allt bra. Det är tur att vi har rutin, så att säga.
Linnéa m. familj hade valt att hålla en dopfest av det mindre slaget, men vi blir många ändå. Så jag åkte hem till Linnéa i förväg för att hjälpa till, men hon och flickorna hade redan fixat allt så det fanns inget jobb kvar åt mig. Linnéa, Ängla, Edwin och jag åkte till kyrkan en timme tidigare för att öva "Kärleksvisan" med organisten. Hon tyckte det räckte med två gånger och det gick väl hyfsat, inte felfritt men helt ok och fyllt av kärlek. En av Linnéas halvbröder och en svägerska var faddrar.
Thyra fick hälla upp vattnet, Ängla torkade Edwins huvud och Meija var doktor!
Det blev verkligen en fin ceremoni och fikat efteråt var fantastiskt, med goda tårtor och kakor och trevligt umgänge.
Dopklänningen är ca 85 år gammal... förutom sidenbandet
Servetterna var ju så söööööta! Och Mattes familj hade återigen överträffat sig själva när det gällde tårtorna!
Vi är en stor härlig familj! Jag är rikt välsignad med underbara barn och barnbarn! Amen!
Internet på ont och gott
Intet nytt under solen. Jag har skrivit det förr och skriver det nu igen... om att jag, inte hela tiden, men ofta, utvärderar om nytta och lämplighet att skriva blogg. Från början handlade de om att komma igen efter sjukdom, rehabilitering, att söka råd och sympati, att kunna ge råd och sympati, sen har den handlat om många olika saker, jag har fått ris och ros.
På sistone har jag funderat mycket på hur jag reagerar när jag ser vad folk lägger ut på nätet. Mest då på Facebook. Det är allt möjligt som sprids där och mycket får en oanat stor spridning. Jag följer trådar om allt möjligt som handlar om allt från kors-kampanjen, krig och flyktingpolitik till Pokémon Go. Oftast väljer jag att hålla mina åsikter borta ur offentlighetens ljus. Jag tycker inte att de tillför något. Om jag lägger upp något handlar det oftast om att jag tycker någon annan uttryckt sig bra. Sen hittar man någon annan som också uttrycker sig bra... men om jag ska dela allt jag tycker är bra, eller skit, vad fyller jag då mitt Facebook och min blogg med? Andras åsikter! Som förvisso kan vara mina också, men då är det fortfarande inte mina ord.
Jag ser att flera av mina vänner har en offentlig och en privat sida på Facebook. Det är inget konstigt. Många har jobb som gör att det är praktiskt. Jag vill inte ha det så. Jag vill vara mitt privata jag i cyberspace och jag har inget behov av att använda internet på det sättet i jobbet.
Mitt privata jag har förstås ett behov av att se och att synas, annars skulle jag inte finnas på internet. Men när man delar med sig av sitt liv gäller det förstås att selektera informationen. Därför blir blogg och Facebook oftast happy happy. Jag är inte intresserad av att dryfta min eller det jag upplever som andra människors smutsiga byk i offentlighetens ljus.
Men det är inte det denna blogg skulle handla om, utan happy happys baksida. Inte mobbingen. Inte smutskastningen. Inte den offentliga debatten. Jag vill bara lyfta upp det som händer i allt happy happy, när jag blir ledsen över happy happy och jag tror att de flesta känner igen sig i detta. Ni vet, hon som lovat höra av sig, men inte gjorde det för hon hade så mycket att göra. På Facebook ser jag att hon träffar andra och har tid med allt möjligt annat utom att höra av sig till mig. Han som jag hört av mig till och tröstat, stöttat, pratat med igenom ångestfyllda nätter, nu är hans liv på Facebook på topp och inte hör man ett ord ifrån honom... Jag lämnade ett försynt påpekande till någon att nästa gång ni åker hit eller dit vill jag jättegärna följa med... fick jag någon inbjudan till de roliga evenemangen ni nu går på? Givetvis inser jag att jag i allt mitt happy happy sänder exakt samma signaler.
Vad vill jag säga med det? Ingenting, för vad kan jag egentligen säga om det? Jag tänkte bara att jag kanske kan sätta ord på en del av min egen internetångest och kanske kan det hjälpa någon annan att sätta ord på sin. Vi har olika skäl att välja och välja bort det vi berätta i det offentliga. Men vi ska också vara medvetna om att det vi berättar kan tas emot på olika sätt när vi lever i offentlighetens ljus på sociala medier.
