guggelutt

                            

Mitt första försök i denna japanska konst... Klart det blir en sköldpadda, vad annars? Virkning finns väl lite överallt i världen, men dessa små figurer lär ha börjat i Japan, liksom allt möjligt annat smått och sött: Hello Kitty, Tamagoutshi osv, nu kommer Amigurumin med full fart över världen. Kul liten hobby vid sidan av ;O)

Tänk vad mycket roligare livet blir när man lever efter sin lust... i alla fall känns det jättebra för mig just nu.

Lite segt att komma upp imorse bara... Satt och pratade en stund med min son som tillbringat hela natten vid datorn. Han har haft svårt att sova en period nu, och när han inte kunnat somna klockan tre imorse bestämde han sig för att inte sova alls för att kanske kunna somna ikväll. Det är en ond cirkel när man sover på dagarna och är sömnlös på nätterna, tycker han själv.

Jag åkte och jobbade två timmar. Passade på att leta reda på bibeltexter till den 20 december när jag ska predika i Hallunda. Tänkte fokusera på Maria, Jesus unga mamma ... Sen åkte jag hem och värmde lite lunch, pratade med sonen som fortfarande stod på sig och var vaken. Vi gick ner till datorn och jag hjälpte honom att formulera att nytt presentationsbrev till ett jobb han ville söka, så skickade vi ansökan och CV på en gång och kryssade i en ruta om jobbcoach... sen åkte jag till sjukgymnasten. Lite snopet att jag gått upp 0.6 kg... men jag deppar inte ihop för det. Mitt promenerade har gett mig en hel del energi tillbaka och jag känner att jag rätar på ryggen och sover bättre. Vi får se om två veckor vad vågen säger.

Hemma igen gick jag igenom mailen, kikade in på Facebook och tog sen stavarna och gick ut en timme. När jag kom hem vattnade jag alla blommor och så började jag rensa gamla papper som fastnat i ett hörn i vardagsrummet. Bar ner en del böcker som gömt sig under högarna och fick faktiskt ihop en hel kasse papper som kan slängas. Känns skönt. Men nu räcker det för idag.

Dagen känns lång, fridfull och rolig. Har hunnit med massor utan att ha planerat i förväg och ändå har jag mycket kvar på dan. Gubben lagar middag nu, jag tänkte kika i en bok om hur man virkar Amigurumi. Kan vara kul att göra små figurer av alla restgarner som jag sen kan skicka med till barnhemmet i Valmiera i Lettland (Filtklubbens projekt med en sändning varje jul), tänkte jag. Kan man kanske tipsa damerna i Filklubben oxå.

 

So, for now I wish You  a pleasent evening!

Himla bra ord för mig, det där! Idag hade återigen jag bestämt mig för att inte planera ett dugg och inte göra ett skit om jag inte ville! Jag vet inte hur jag började, men nu har jag putsat fönster och hängt upp en nystruken julgardin i köket, ramat in två broderier, rensat ut alla mina 10 pärmar med anteckningar från högskolan, röjt alla kläder i hallen, fått undan tvättberget och rensat ur mina tröj-lådor. Otroligt medativt att bara gå runt och fixa planlöst utan att stryka "måsten" från en lista som ligger och stirrar ut en från en i köket.

Nu har jag oxå fixat middag, makarotto, till familjen som kommer introppande i omgångar under kvällen. Själv tänker jag sätta mig och titta på "Titanic" som Bekki lånat. Har aldrig sett hela den filmen, bara sekvenser ...och så har jag tagit upp broderiet med "den gröna afrikanskan" som faktiskt snart är klar. Lite kul att bryta av knypplandet och frivolerandet med lite broderande ;O)

                          

Ett par intensiva, roliga dagar har passerat.

Igår jobbade jag två timmar, tog det lugnt en stund hemma och gick sen ut på en stavgångs-promenad. Det gav tillräckligt med energi för att orka göra fyra äppel/kanel-pajer till plus en till ungarna som blev sugna när det doftade mums i hela huset av de 10 pajerna jag lyckats åstadkomma till basaren. 

På kvällen åkte Janne och jag in till Hamburger Börs och gick på "A handful of Christmas" med Robert Wells & co. Att sitta och äta i 3,5 timme blir man rätt trött av. Vi ömsom pratade, ömsom satt och tittade på folk. De flesta var där i större grupper, men vi hamnade i en hörna med ensamma par. Folk runt omkring oss gjorde nya bekantskaper och verkade ha trevligt, men våra bordsgrannar satt bara och såg varandra djupt i ögonen och sa inte så mycket varken till varandra eller nån annan. Både Janne och jag var rätt trötta så vi var ganska nöjda med att bara sitta och slappa och njuta av det behagliga sorlet och det goda maten: Gubbröra på kavring, Börsens smördegsinbakade tournedos och pepparkaks-pannacotta med blåbärs-sås. Showen var bra. Robert Wells är väl inte direkt nån fantastisk show-artist á la Nanne Grönwall, men han spelar ju piano som ingen annan. Musiken höll verkligen hög klass och var en ren njutning. The Vocalettes imponerade verkligen på mig, liksom stråkarna. WOW. Och gitarristerna.. och blåsarna... Det var hög klass verkligen! Och så en kul kille, illusionist tror jag han kallade sig, som bidrog till en stor portion humor och satte fart på publiken.



Jens kom in till stan och hämtade hem oss och vi var hemma vid midnatt. Janne gick i säng omgående för han skulle upp till jobbet kl 05.00. Jag gjorde iordning pajerna för transport, sen dråsade jag oxå i bingen.

Jag behövde inte kliva upp förrän kl 8.00. Hade förvarnat Tanzaniagruppen att jag bara skulle stanna på basaren i Spångas församlingshus så länge jag orkade, men det var inte så fruktansvärt mycket folk i år så det slutade med att jag var med ända till det var slut. Vi fick ihop drygt 1850kr till skolbiblioteket i Kiwalaa.

                                        

Alla pajerna blev sålda, banankakor, kladdkakor och blom-skott likaså. Vi fick nybakta, varma Maandezi av en Tanzansk kvinna (det är de jag håller i på bilden), de är suveränt goda, lite som munkar men inte lika söta. Vi sålde alla dem oxå, liksom lite kaffe och the.

När jag kom hem vid 4-snåret var jag väldigt trött och väldigt nöjd. Jens fick åka och köpa middag på McDonalds. Kvällen ska jag ägna åt ingenting, eller åt det jag har lust till. Basaren var väldigt rolig i år. Det är roligt varje år, men i år kändes den extra kul. Inte vet jag om det var för det var lugnare, en jämnare ström folk, om förändringen ligger hos mig eller om det berodde på allt trevligt folk jag träffade.

Janne jobbar till 19.00. Bekki ska på fest. Jens har lånat bilen och är hos sin flickvän en stund ikväll, sen skulle han ut till Bella och sova över där... fast Bella och familj tillbringar helgen på Sanda... Sonen vill väl ha en natt i lugn och ro och utan en morsa som börjar väcka honom imorgon eftermiddag och tjata på att det är dags att gå upp och att han måste ställa tillbaka dygnet. Jobbar man inte är det ju på nätterna man hittar lite action, det vet ju alla. Folk är inne på WOW (om man spelar det) och internet, TV-programmen är bättre än på dagarna... och det är ju så jobbigt att vara vaken på dan när alla andra är borta...

... det är lika skönt att inte planera för hårt, för det är då det händer!

Linnéa ringde och ville ha sällskap en stund, så efter att jag varit uppe i centrum och färgat ögonbryn, varit på apoteket, köpt hö och storhandlat på Willys så började jag förbereda en köttfärslimpa. När Linnéa kom med hund och flickor gick vi ut en liten sväng och sen blev jag fullt upptagen med maten. Precis när vi skulle sätta oss ringde en granne, hennes man hade ramlat och kom inte upp. Jens och jag sprang över dit och lyckades lyfta upp honom så han kom ut i köket... sen blev det middag. Linnéa bröt upp tidigt för flickorna var trötta.

Själv satte jag mig vid datorn och gick igenom en massa foton, valde med möda ut 12 stycken och skickade efter fotokalendrar för nästa år som julklapp. Jag tycker det är en rolig tradition som jag hållt på med ett tag, den verkar vara uppskattad av de som får den... men jag blir aldrig riktigt nöjd. Alltid missar jag nån fin bild, eller så är nån unge mer eller mindre frekvent än de andra... men det jämnar väl ut sig under årens lopp. Tänkte först skippa julkorten... men så beställde jag det oxå.

Nu har jag tagit hand om disken och bakat 6 äppel/kanel-smulpajer till basaren på lördag och bäddat rent i sängen. Böckerna ligger kvar i bäddsoffan, skräp-påsarna har inte heller blivit åtgärdade... men jag har gjort en del annat som oxå skulle göras. Lust-principen funkar alltså!

Jens har möblerat om i sitt rum nu. Han fick ju en större säng igår och nu är det så fint och fräscht inne hos honom. Janne sover i Sanda inatt. Bekki har ont i halsen... ajajaj....

Tankarna snurrar... och då går jag ner i källaren ... till min dator... jag inbillar mig att jag får ordning på saker då! Imorse var Emmaus här och hämtade våra 6 kollin: tre säckar kläder, en väska böcker, två kassar grejer. Det kändes rätt skönt. Ska leta reda på min bok och att "rensa i röran med Feng Shui" för att styrka mig i återstoden. Hallen i källaren kommer att bli som en dröm när sonen fått in sina grejer i rummet igen. Han och hans pappa var och hämtade en ny säng igår och han somnade före 21.00 i den! Jag hade svårt att somna så jag la mig vid TV:n (UTAN HANDARBETEN) och kom i säng vid 01-tiden, då kom sonen upp och käkade mackor. Vet inte när han kom i säng sen, han sover ännu, sen har han en del att göra för att fixa i ordning sitt rum som kommer att bli skitfint!

Själv jobbar jag med att inte gå in i mina duktighetskomplex och prestationsbehov. Jag är duktig med mina promenader, visserligen går jag långa rundan, men jag har ännu bara gått de dagar jag ska. Det bådar gott för framtiden. Jag är oxå vädligt duktig med den GI-inspirerade Viktväktarmaten, men kompenserar det med att äta en hel del onyttigheter däremellan - fika och glass t.ex. Anledningen är helt enkelt att inte gå in i nån superbantar-fas vilken vore förödande i nuläget. Ska till sjukgymnasten på måndag, då får vi se hur hon tycker jag klarat det och hur vi lägger upp nästa steg.

Min tjänst är utlyst. Förstås pendlar känslorna kring det. Å ena sidan är det jättejobbigt, å andra sidan är det otroligt skönt. Det är jobbigt att inte vara nån man räknar med, även om det är tillfälligt så vet ju ingen när jag är åter för fullt... eller om jag kanske måste vänja mig vid att jobba mindre än heltid i framtiden. Men å andra sidan så ger det mig verkligen tid för läkning utan press och det är ju en fantastisk gåva från min arbetsgivare. Nå, inga beslut kommer att fattas idag, inte ens i år utan kanske framåt nästa höst...

Under tiden ska jag försöka lära mig leva mer efter det jag kallar lust-principen. Inga tvång och prestations-krav i nuläget alltså. Jag har ställt undan knyppeldynorna och har gjort klart några bestsällningar jag fått Frivoliteter. Nu kan jag ägna mig åt att fortsätta jobba med utrensningarna i lugn takt. Även om vi blev av med massor igår så återstår ännu mer. Just nu har vi påsar med papper/plast/textilier mm som ska vidare till sopstationen. Böckerna ligger kvar i bäddsoffan för jag "gav upp" igår. Det var tillräckligt ansträngande att flacka runt i Kungens Kurva och iordningställa säckarna till Emmaus och jag ska känna mig nöjd med det. Vi ska lägga ut lite saker på Blocket hade vi tänkt - ett Märklin-tåg, en system-kamera, ett par oanvända Londsdale-skor... det gäller för mig att inte gå in i ett läge av kasta-allt-mani. Lugn och fin!

Jag kan inte gå till min läkare som jag skulle idag, han är hemma och vårdar barn, en ssk ringde igår. Jag fick en ny tid imorgon... men idag ringde jag återbud till den. Mina provsvar är nämligen helt ok, lider av en lätt natrium-brist bara... och jag har bestämt mig för att gå till jobbet imorgon. Jag är ju fortfarande sjukskriven på 75% till i mitten av december och det kan räcka så länge. Mitt upplägg för dagen blir istället att gå och plocka och färga ögonbryn och -fransar, köpa hö och gå på apoteket samt handla. Sen ska jag få undan det som är en begynnande posthög i köket och orkar jag ska jag gå igenom böckerna och samla ihop alla utrensnings-skräp-påsar så vi har dem på ett ställe. Det är väl nästan mer än nog? Vi får se till kvällen hur det blev...

Har försökt hänga med idag men jag är helt slut! Ssk från VC ringde att min läkare är hemma och vårdar barn så det blir inget läkarbesök imorgon, däremot kunde hon upplysa om att alla prover såg bra ut så jag ska väl knalla iväg till jobbet på fredag. Myrkrypningarna är på återgång och jag har bara lite krypningar i hårbotten, händer och fötter kvar. Samtalet med min fantastiska morbror häromdan gav mig oxå lite jävlar anamma. Han har precis gjort en mindre tarm-operation (han har cancer) men måste göra en störra i februari. Han hade varit ledsen först, men sen hade han knallat ner och badat när han vaknade vid fem på morgonen. Han brukar hålla sig frisk några år efter de där operationerna, sa han, detta blir hans tredje större på ca 10 år. Och badar i havet gör han så länge luft-temperaturen inte understiger +4, blir det kallare hinner han inte få på sig kläderna innan lederna frusit, säger han. Han börjar närma sig 80 år! Sen han blev pensionär och fick sin cancerdiagnos har han rest jorden runt, åkt buss genom Indien, varit på safari i Tanzania, "gjort" Vietnam, Thailand, Kina, Kenya osv osv. Jag tror bara att han har Australien kvar, typ. När jag berättade om att jag börjat promenera igen efter att ha pratat med psykiatrikern tyckte han att jag var tuff som trotsade mitt mående... men jag sa till honom att han är min förebild! Man lever bara så länge som man lever, och kanske kan jag aldrig åka snowboard eller rida igen, men jag kan göra en väldig massa andra saker! Jag vill fortfarande åka på safari i Serengeti. Lake Maniyara, Ngorongoro och Tarangire har jag "gjort", men Serengeti är ju den största och mest kända. Jag har aldrig varit i Paris eller i Athen, åka trans-Sibiriska järnvägen, kinesiska muren finns på önskelistan. Sen skulle jag vilja ökenvandra i Egypten... det finns fortfarande massor som jag faktiskt KAN göra! Man får liksom anpassa sig lite bara.


                                                         

                                                       

Livet är gott, lyckan ler mot mig, jag har en hel del livs-erfarenheter med mig i bagaget och dem är jag så tacksam över, för de ger mig förmågan att kunna uppskatta det jag har och får vara med om! Min familj, mina barn, mitt hem, att kunna duscha varmt och äta mig mätt, att känna när benen bär mig på en långpromenad i regnet efter en lång tids stillasittande, att ha en make som älskar mig, att ha självständiga barn som vill ha kontakt, att snusa ett barnbarn i de fjuniga lockarna, att kunna få installera sig och njuta av stillheten i Sanda, att kunna ha en busig papegoja i sin ägo... jo, jag är lyckligt lottad och jag vet om det!


                                                

Jag har en tendens att glömma, men inte min man... han har kommit ihåg varenda en! Idag tog jag en promenad (det är ju onsdag) medan gubbe och son åkte till soptippen och slängde en hel släpkärra elände från utrensningen igår. När jag kom hem igen bjöd gubben ut mig på fika. Först åkte vi runt till några ställen i Kungens Kurva och köpte en stor adventsstake till köket, en presenning till släpkärran eftersom gubbe och son ska hämta säng ikväll och det regnar, sen en pärm och lite svart papper till mig så jag kan göra klart min frivolitetspärm. Vi avslutade vår turné på Zetas Handelsträdgård. Janne har varit där och fikat tidigare, men det var premiär för mig. Vi tog varsin chokladbakelse med tryffel och kaffe latte... Så fantastiskt gott!


                                                         

Nu har gubben börjat röja i kallförrådet ... och jag måste åtminstone fixa till säckarna som ska till Emmaus (http://www.emmausstockholm.se/Skanka.htm) imorgon. Det ska rensas ut lite kläder, sen ska bokhyllan fixas oxå...!

... jag trodde det var typ måndag idag, men det är ju tisdag. Det betyder väl att helgen har varit lugn. Jag har knypplat på mitt bokmärke, Rädda Barnens symbol, under helgen. Ena dan vet jag att jag satt i princip hela dagen, men vilken dag det var minns jag inte. Inte heller vad jag gjorde den andra dagen.


                                               

Janne och jag har oxå suttit och titttat på ett stort antal inspelade avsnitt av "Dödlig fångst". Vi har båda blivit väldigt förtjusta i serien om krabbfiskare på Berings hav.

Igår var jag ute på en promenad. Måndag, onsdag, fredag ska jag ut och gå har jag och sjukgymnasten kommit överens om och det tänker jag försöka hålla. Lite udda och roliga samtal har jag fått. Min ena syrra har ringt, likaså min stora förebild - min morbror, samt en gammal klasskompis jag fått kontakt med efter 30 år...

Igårkväll började Janne och jag att fixa lite i det rum som vi kallar "Bekkis gamla rum". Hon bytte rum för 2 eller 3 år sen och hennes gamla rum har fyllts på av allsköns skit. Janne var på röjarhumör så han slängde massa skräp därifrån, likaså gick han upp i garderoberna på övervåningen och slängde kartonger, mobil-kartonger, dator-kartonger, kamera-kartonger osv. Jag vill ha grejer stående framme tills vi hittat en permanent förvaring för dem, eller kastar dem, Janne stuvar undan. Fungerar man så olika så blir det tillslut att alla utrymmen är fyllda av skräp, för jag glömmer att städa bort sånt som inte står framme.

Idag fortsatte röjandet och jag inspirerades av hans röjarlusta. Medan han röjde i källaren gick jag igenom alla garderober på övervåningen och slängde ungarnas vinterkläder sen flera år tillbaka, skor, väskor mm. Jag fick in mina knyppeldynor i ett överskåp i hallen och det känns jättebra att inte ha dem ståendes på vardagsrumsbordet längre! Janne fick ut bokhyllor och vi kom överens om hur han skulle möblera om lite i undervåningen. Ett skåp slängde vi ut, en hurts oxå, jag slängde massa gammalt skolmaterial och började sortera böcker... men där tröt min ork. Jag gick upp och gjorde middag, sen har jag häckat framför TV:n med värkande fötter. Middagen blev en uppsluppen tillställning och Janne fick båda ungarna inspirerade, så medan jag satt med mina frivoliteter framför TV:n så har han fått både Jens och Bekki att greja i sina rum. De har hittat en större säng till Jens på Blocket som de ska hämta imorgon och han jobbar på jätteduktigt i sitt rum fortfarande. Bekki har betydligt bättre ordning så hennes rum gick rätt fort att fixa till.

Nej, nu hägrar sängen. Imorgon har jag en hel del böcker jag ska röja i... för på torsdag kommer "Emmaus" och hämtar våra säckar med kläder och grejer.

 snöstjärna i frivoliteter
min utsikt inför onsdagen 

Mina dass-kunskaper har ingen konstigare förklaring än att jag jobbade 4 år på Parke-Davis Warner Lambert, ett amerikanskt läkemedelsföretag (som blev uppköpta av Pfizer vilket i sin tur indirekt orsakade mitt karriärbyte från receptionist till diakon) som sålde bl.a produkten Vi-siblin, ett bulkmedel mot tröga och lösa magar. Den produkten fick jag svara på lite frågor om, men inte om Neurontin (epilepsi och smärta) eller Lipitor (blodfetter) för de var receptbelagda. Han som var ansvarig för Vi-siblin var en riktig dass-expert som gärna delade med sig av sina erfarenheter.

För att fortsätta mina något udda expert-kunskaper kan jag upplysa om att "hemlighus" inte syftar på de "hemligheter" man uträttade där, utan troligen kommer sig ordet av att vuxna, äkta makar, älskande m.fl tog sin tillflykt in i detta extra hus för älskog, förtroliga samtal, gräl mm då man ofta var väldigt trångbodda där dassen gjorde sitt intåg. Tidigare sket man lite varstans, ofta på dynghögen om sådan fanns, så att lämna sitt avträde var föga hemligt.

Så sent som på 70-talet fanns fortfarande skolor som inte hade dörrar på sina toa-bås. Kanske senare oxå, vad vet jag? Men när jag gick i Adolf Fredrik på 70-talet så var dörrarna på toan nyligen upphängda på gångjärn och lås fanns inte. Och när jag gick på Sköndal i början av 2000-talet så var toaletterna i källaren till biblioteket av samma stuk, dock med lås!

Japp, det var det. Får återkomma om jag kommer på nåt mer spännande om skit-husens historia.

Vårt ord "dass" kommer förmodligen från tyskan... där man kallade faciliteten för "das haus". Vi förkortade det till dass helt enkelt. WC är en förkortning av engelskans Water Closet (stavning???) och "toalett" är ett franskt ord som jag inte riktigt fattat varför vi använder... men eftersom när man gjorde sin "afton-toalett" handlade det mer om att klä på sig fin-klänningen till middagen så antar jag att en korrekt men fri översättning skulle kunna vara typ "puder-rum"?

Jag har ofta dass-toa-drömmar och de kan vara riktigt spännande. Inte för vad man gör på dem, utan i mina drömmars värld är de uppfinningsrika. Jag har varit på de mest otroliga ställen och pinkat i drömmarna. I en dröm om en utflykt hade bussen t.ex toan längst bak i en hatthylla så man fick backa in med häcken. I en annan dröm i en skola fanns toan i en labyrint i källaren... Mina toa-drömmar brukar föranleda ett nattligt toa-besök i verkligheten och beror nog bara på att tant Guggelut tär kissnödig helt enkelt. Men inatt hade jag en märklig dass-dröm. Det klassiska röda utedasset... och när jag sätter mig där så börjar hela den lilla huset röra sig. Det visade sig vara en del av en linbana. Pinsamt. Men härligt! När jag väl gjort vad jag skulle så drog jag upp brallorna och kunde inte annat än hänga med. Färden avslutades över en enorm brant och då hade jag fått sällskap. Inte inne på dasset, men av riktiga linbane-farkoster. Medan jag satt där på mitt dass satt de andra på nån sorts stolar, inte helt olika vanliga skid-sitt-liftar. Utsikten över branten var magnifik. Jag fotograferade massor förstås... och så började vi snurra. Jag fick otroliga uppochned-bilder av skidlift-sittarna och tills slut slutade de skratta åt min underliga farkost och jag fick nån sorts upprättelse tack vare de otroliga bilderna jag lyckades ta...

Är detta dass-humor?

Denna årstid må vara mörk... men nåt som verkligen lyser upp är orchidéerna som blommar nu. Mina börjar komma igång och två av brud-orchidéerna börjar gå i blom samt bläckfisk-orchidéen som blommar för fullt. Det är verkligen en otrolig blomma. Den är lättskött, den blommar länge, den finns över hela världen och överlever på de mest fantastiska sätt. Brud-orchidéen t.ex är ju inte nån krukväxt egentligen. I sin ursprungsmiljö håller den sig fast på träd med sina luftrötter. Det är ingen parasit-växt, men den lever i symbios med en sorts svamp på luftrötterna samt fukten i regnskogen. Tålig till tusen. Ordhidéernas värld är en fantastisk värld, full av cooping-strategier för överlevnad. Ett i raden av Guds otroliga underverk!

... så sitter jag här igen då, "....då går jag ner i min källare, där lever jag sällare för där har jag kvar min gamla ångmaskin" ... för er som har åldern inne och kommer ihåg den gamla låten där: "... jag matar Meta-tabletter i den, leker (?) och glömmer tiden..." I min källare står datorn och jag matar inte Meta-tabletter i den utan bokstäver ...

Jag fick så fin respons av en arbetskamrat på mitt förra inlägg, det värmde. Jag tänker att jag är nog en rätt naiv person som tror alla om gott och jag kan inte förstå varför nån skulle använda alla mina tankar emot mig. För mig är livet en god plats och människor jag möter är goda tills de visat mig motsatsen. Och har det visat sig att de inte tycker om mig eller vill mig illa så tycker jag mest synd om dem som har ett behov av att hata och avsky (detta efter en sorgeprocess förstås, vem vill inte bli omtyckt?). Vi är alla olika och kommunicerar på olika sätt. Jag har svårt för telefon och avskyr att sitta och kallprata. Telefon och möten är till för att avhandla sånt som är viktigt, oavsett om det handlar om barnbarn, sjukdomar, verksamheter eller nåt annat men att sitta och prata om hur vädret var den 21 november för tio år sen är för mig helt oväsentligt, såvida inte personen jag talar med har ångest inför klimatet, men då har vi hoppat över i en annan dimension. Det är väl inte så konstigt att vissa inte gillar mig när jag har svårt att visa intresse för skryt och när man vill upphöja alldagligheter till nåt extraordinärt, alldagligheter som vi alla genomgår. Inte är jag bättre själv, jag skryter och försöker framhäva mig själv oxå men jag är hyfsat medveten om det och jobbar på det. Min handarbets-mani är senaste uttrycket för mitt prestationsbehov och jag visar glatt upp det på nätet: "titta vad duktig jag är".

Jag gillar att skriva. När jag läser alla mina bokstäver på rad, så får jag oxå en ny dimension på mina tankar. Filosofen Martin Buber lär ha sagt nåt i stil med att: "Hur ska jag veta vad jag tänker om jag inte får höra vad jag säger" och den tanken har jag med mig när jag sätter mig i samtal med konfidenter på jobbet. Jag gnällde lite igår om den isolerade tillvaro man befinner sig i som sjukskriven och för min del handlar det nu om att: "Hur ska jag veta vad jag tänker om jag inte får läsa det jag skriver"... eller nåt liknande.

Sjukgymnasten var ganska stressad igår. Det blev ingen bearbetning av mitt misslyckande, men hon vägde mig och mätte midjemåttet. Inga roliga siffror. 40 kilo och 35 centimeter bör försvinna. När jag åkte därifrån så tänkte jag återigen på lustprincipen och min prestations-noja... det är ingen idé att börja skriva listor över hur duktig jag är, utan jag gör som jag vill. "Vill" är led-ordet. "Vill" jag inte gå ner i vikt så kommer jag inte heller göra det. "Vill" jag inte gå ut och gå så gör jag inte det. Jag "vill" gå ner i vikt. Det spelar ingen roll om jag går ner 4 kilo eller 40 kilo, bara vågen vänder. Jag är inne på psykosomati igen. När jag försöker prestera så gör kroppen tvärtom. Min kropp måste bli sams med min själ och anden. Ska jag gå ner i vikt så ska det vara för att jag mår bra av det, inte för att jag ska visa sjukgymnasten hur duktig jag är. Simpelt när man ser det i skrift, eller hur! Men att komma på det var inte lätt för mig! Mitt nya mål blev att till nästa gång gå "korta rundan" måndag, onsdag, fredag och göra det till en vana. Det är ett realistiskt mål. Nu är inte mitt problem att gå ut och gå tre gånger i veckan, mitt problem är att om jag hamnar i min prestationsnoja så går jag "långa rundan" sju gånger i veckan för att snabbt gå ner i vikt, vilket är förödande för då protesterar först mina 36:or (fötter allstå), sen blir det benhinneinflammation och svullna ben och så blir det sängläge igen. Jag kan inte acceptera att min kropp är stor, gammal och sjuk. Min hjärna säger mig att jag är ung, på gränsen till mager och frisk som en nötkärna. Om jag kan acceptera att jag är stor, gammal och sjuk så kan jag oxå börja göra nåt åt det och så småningom faktiskt återfå en del av den goda hälsa jag varit så bortskämd med så att jag kunnat göra precis vad som fallit mig in: 
 


Nog gnällt om det. När jag varit hos sjukgymnasten åkte jag och handlade bl.a. blöjor och blåbärssoppa till dottern och hennes familj. Alla fyra låg magsjuka. Jag ställde påsen med förnödenheter utanför dörren och skickade ett sms att kusten var klar. Sen åkte jag hem och fixade sen lunch innan jag tog stavarna och gick ut "korta rundan". Jag frestades att gå "långa" men dels kändes det i benhinnorna att jag gick "långa rundan" dan innan, dels blev det en test om jag skulle klara av att behärska mig och INTE prestera. Jag övertalade mig själv om att det var tillräckligt dumt att gå "korta rundan" med smärtande benhinnor dan efter att ha gått "långa rundan" när jag inte gått längre sträckor på ett halvår. Så, jag lyckades! Hem och duscha.

Gubben åkte till Norra Brunn med arbetskompisar och tittade på Stand-Up. Jag hämtade honom vid pendeln en stund före midnatt. Bekki åkte på chill-kväll med övernattning i Bergshamra hos en klasskamrat. Jens har varit hos Sandra hela veckan. Själv gjorde jag klart "hjärteraden" och började spola på nytt garn på knyppel-pinnarna. 25 + 13 par pinnar, det tog hela kvällen! Tänkte sätta upp "dukater" på lilla dynan och "Rädda Barnens symbol" på stora dynan idag. Hämtade ut de nya mönstren igår och är så inspirerad...

... men först ska djuren få rent!

Gjorde en större Frivolitets-fjäril ... tycker mer det ser ut som en padda men antenner på ett förkrympt huvud... men det är inte jag som står för designen. Av de garnstumpar som blir över av de större  arbetena brukar jag roa mig med att göra små-fjärilar. Ofta ger jag bort dem i olika sammanhang. Igår la jag upp dem jag har just nu och jag blev förvånad över att de var så många. Ändå har jag nog gett bort ett tio-tal... Prestation, prestation...

Huvudet fullt av tankar... och vet inte riktigt vart jag ska släppa dem... Att vara sjukskriven är ju en väldigt isolerad tillvaro. Alla andra jobbar ju som regel... och det är svårt att veta hur mycket man ska våga pocka på uppmärksamhet. Man vill ju vara schysst liksom. Då är det lätt att ta till blogg eller dagbok på nätet. Där kommer en liten varningsflagg, för jag har höra mer än en gång att det inte är bra att lämna ut sig i sajberspejs och visst är det så... oxå. Ännu har jag bara fått positiv feedback, men man vet ju inte vilka som sitter därute och vill en illa. Jag brukar försöka tänka att mina barn, mina föräldrar, min värsta ovän, min bästa vän, min chef, mina arbetskamrater, Försäkringskassan mfl kan läsa bloggarna och anpassa skrivandet efter det. Men frågan är om jag egentligen lyckas när jag sitter i min källare och tankarna hotar spränga kraniet. Jag skriver ju ur min subjektiva verklighet och "ni" läser ju mina subjektiva bloggar där ni befinner er rumsligt och i livet.

Nå, här sitter jag nu..................................................................................................

Gick upp i ottan eftersom jag hade tid hos psykiatrikern kl 8.00. Det var inte så jobbigt att komma upp som jag befarat, skönt att det är åt det hållet ibland. Mötet med honom var riktigt bra. Han hade läst mina journaler och hade skaffat sig en god bakgrund till hela vårt samtal, han ställde relevanta frågor och gav mig några ögon-öppnare. Bland annat sa han att jag var intellektuell som hela tiden analyserade min situation som jag gjorde, men oxå att det inte alltid var nån fördel för det kunde oxå leda till psykosomatiska symptom. T.ex trodde han inte att jag rent kemiskt skulle tåla Fluoxitinet sämre än Fontex eftersom det är samma verksamma substans. Men om jag tar Fluoxitinet igen och börjar må dåligt så kommer min kropp koppla ihop det... alltså lite inbillnings-sjuka. Likaså att min maktlöshet och uppgivenhet inför kroppens "spratt" kan kopplas till tidigare trauman i livet. Alltså förstärker min tidigare livshistoria mina kroppsliga bekymmer av struman, psykosomati helt enkelt. Gick upplyft därifrån med ett e-recept på Fluoxitin som ska räcka i 200 dagar. Om jag får problem med medicinen ska jag ringa honom direkt, annars ska jag knapra på till våren och sen kontakta min sk kontaktperson för ett nytt möte då vi ska trappa ut medicinen. Vi kom överens om att det inte var nån bra idé att göra det under denna mörka årstid och i det läge med arbetsträning osv som jag befinner mig i just nu.

För att ställa saker på sin spets tog jag stavarna och gick ut i grådiset. Jag knatade på hela långrundan på 1 timme och 20 minuter, drygt 7 km och över 9000 steg. Gick inte alls fort, men jag behövde gå hela rundan för att testa det där med inbillningsjukan. Jag har ju blivit yr så fort pulsen gått upp lite sen jag började med antidepp i april och inte gått några längre promenader sen dess... nu gick jag ändå och även om världen var lite sned och rörde lite underligt på sig så kunde jag visst klara av hela långa rundan. Nu känner jag mig ännu mer upplyft, även om det gör lite ont här och där i kroppen, men det är bara skönt!

Jag har haft så dåligt samvete för sjukgymnasten. Fick ju läxa när jag var där för över två veckor sen. Jag skulle testa på vattengympa och meditationsyoga och utvärdera det. Skulle och skriva mat- och motionslista, men jag gav upp allt när jag blev så dålig förra tisdagen. Dessutom började jag äta godis och glass efter dippen i fredags... Imorgon ska jag alltså till sjukgymnasten och först hade jag tänkte ringa återbud och åka ner till landet. Men nu har jag bestämt mig för att åka dit och prata om mitt misslyckande. Jag har gått hos henne hela året tack vare hennes KBT-kompetens och nu kan det faktiskt bli bra om vi går igenom vad i mina skumma beteenden som fick vårt snygga upplägg att brista. Själv tror jag att det är min prestations-iver, mina duktighetskomplex... men jag ska gå dit imorgon med öppna öron och se om jag kan lära mig något och inte bara tro att jag vet bäst själv.

Nog kan det vara så att jag skulle behöva lägga ner allt vad mätbara mål och listor är och istället låta mig styras mer av min lust. Jag har så stora krav på mig själv och vad jag ska prestera hela tiden. Den dag jag kan kasta av mig den bördan kommer nog lusten låta mig prestera minst lika bra, men utan min egen tvångströja.

Kunde inte somna igår och vaknade förstås sent idag. Det är så rogivande när regnet smattrar mot fönster och tak... men det inbjuder inte till några stärkande promenader. Tog lilla fula antideppen igårkväll och det kryper myror idag. Ändå bestämde jag mig för att vara duktig och tog hand om den meterhöga post- och pappershögen i köket. Annars har det "bara" blivit två långa telefonsamtal med mina älskade äldre döttrar. Tar dan som den kommer...

Har varit hos psykoterapeuten för ett sista bedömningssamtal och kvalat in för psykoterapi! Heja mig! Det tog bara 11 månader! Har ännu inte tagit antideppen och mår bättre än på hela veckan! Ska ta den till natten och se vad som händer. Vaknar väl i en inbillad myrstack, men då vet jag vad som är galet iaf! Men det är ändå konstigt att jag ska få om biverkningar efter så många månader! Det stämmer inte heller...

I helgen gjorde jag klart min lilla rosa Frivolitets-ängel. Ska göra en ljusblå oxå tänkte jag.. började med en gul uggla, men gav upp när jag inte fick dit ögonen. Ögonen ska vara pärlor men jag hittade "tigeröga" i mina gömmor från tiden när jag gjorde egna smycken i sten! Kanske ska jag göra en uggla utan ögon och SY i dem sen. Nästa Frivolitets-kurs är inte förrän i januari... och jag vill ha en gul uggla med "tigerögon" NU!

Jaja, ikväll är det knypplings-avslut. Tar med mig "hjärteraden" som inte ingår i kursplanen, men jag kan ju förstås inte låta bli att sväva ut. Det var så roligt att knyppla i färgat garn och dessutom fick jag jobba vidare på att använda Lan-garn (...typ konturer. På Tittin var det fyrkanterna och på Hjärteraden är det hjärtana som är knypplade med Lan-garnet. Att jobba med färg då blir så fina kontraster, tycker jag) som jag inte gjort före "Tittin". Bra träning, även om jag inte följer kursplan. Dessutom bävar jag lite inför "mandlarna" som är nästa spets i kursplanen ... de flesta har haft så svårt att få till den och jag vill inte sitta med svåra mandlar över jul. Därför beställde jag lite annat igår att ha roligt med under jul-lovet.

Förra gången fick jag en liten hyacint av en av kursarna. Helt oväntat, jag blev jätteglad! Hon ville tacka för att jag skrivit ut sockerkaks-recept och gett henne lite material ...  Nu blommar den och doftar underbart i köket... och så såg jag att det kommer en stängel till!



Nej, nu ska jag plocka ihop mina knyppelgrejer inför kvällen.

... det blir ju lätt så där när man mår sopigt... att det bara är det man gnäller över. Men det var verkligen en toppenhelg. Vänner från ungdomstiden *suckar längtansfullt*, vi har så mycket att prata om, kul diskussioner, fick en chans att lära ut det jag kan om Frivoliteter och kan nu hoppas på en "frivol" kompis på södra sidan stan. Pratade om att kanske uppta jul-pysselkvällar som jag anordnade inför en jul för kanske 10 år sen. Då hade vi jättekul (tyckte iaf jag) och målade krukor och ramar, gjorde örhängen, broderade... alla kom med sitt liksom, och lärde ut till oss andra, lite olika människor varje gång beroende på vad man hade för sig. Men först måste jag väl bli av med lite symptom och skit...

Idag har jag varit uppe på VC och tagit en ruggig mängd prover fastande. Vad jag inte gjort än är att ha tagit den där antidepressiva tabletten. Jag har waynat tidigare om hur mycket biverkningar jag tror den ger... och eftersom jag inte skulle ta medicinen heller innan provtagningen så tänkte jag spara just den fula lilla rackaren till ikväll. Än har jag inte så mycket krypningar och svimningskänslor som jag haft senaste veckan... och experimenterar jag lite nu innan torsdag när jag ska träffa psykiatrikern så kanske jag kan säga om jag känner nån skillnad.

Nå, en dusch kanske? Om en timme ska min son hämta mig för att köra mig till psykoterapeuten. Det är lika bra att kämpa på i alla ändar. Vissa dagar vill jag bara ge upp för jag känner mig så besegrad, andra dagar har jag kämparglöd igen. Vad som än händer så kan jag inte säga annat än att det jag går igenom är oerhört lärorikt. En sak kan jag iaf upplysa om, och det är att vara wacko samt svedavärkochbrännkärring och tröskas genom våra vårdsystem är en mycket arbetsam tillvaro. Som jag sa till provtagningssköterskan idag: att jag skulle kunna ge min högra arm för att få må så bra som jag gjorde för 10 år sen!

... och jag är inte så förvånad över det. Läkaren undersökte mig grundligt, hjärta, lungor, hals, klämde och lyssnade överallt ... och beställde en massa blodprover som jag ska ta fastande imorgonbitti. Det är njurar och lever, B12, blodfetter och hormoner i långa banor. Blev heltidssjukskriven till nästa läkarbesök den 26 november ... Lika mycket krypningar och domningar idag som förra veckan... trött över alla gränser.

Har legat i soffan sen jag kom hem. Nu har jag beställt lite spets-mönster som jag kan roa mej med under knyppel-jullovet för imorgon är det avslutning på knyppel-kursen. Hoppas jag orkar gå!

Nu ska jag försöka masa mig upp och göra nåt i matväg, nån variant på Wallenbergare tänkte jag... sen är det snart dags för fasta inför morgondagens provtagning.

Hepp hepp...

   

Efter en gräslig fredag.... Jag höll på att säcka ihop på jobbet, ringde sjukvårdsupplysningen och blev rådd att åka in akut... men så fick jag hjälp av två arbetskamrater, lite vatten frukt kakor och en stund i en soffa med fötterna högt, så skjuts hem... Jag har verkligen fantastiska arbetskamrater! Låg i soffan, blev servad med glass för blodsockret och uppvärmd lunch för att slippa sockerdippar eller vad 17 det var som hände. Mådde ju pyton från tisdagen men har ändå klarat mig på nåt sätt, men fredagen blev inte så bra. Efter några timmars soffnötande gick jag upp och knypplade lite.

På lördagen åkte gubben och jag ner till Sanda. Goda vänner kom på besök. Gubben grillade oxfilé, skalade potatis och donade. Själv häckade jag i soffan. Lagom till middagen fixade jag tomat-mozarella-sallad och kantarellsås iaf. Kvällen blev lugn och lång och trevlig.

Idag vaknade jag efter våra gäster... shit häppens... men efter frukost hann vi iaf med en vända in till Strängnäs där vi flanerade runt i den söndagströtta regntunga staden. Efter lunch åkte vårt besök, gubben och jag plockade i ordning och så åkte vi oxå.



Gubben har åkt på att jobba extra natt, sonen och flickvän har kommit em från en fest-helg i Köping, dottern är på promenad med en kamrat. Jag ska chilla lite. Imorgon ska jag till doktorn, tänkte inte jobba före det, får se hur det blir på em. Men det är märkligt att jag alltid mår lite bättre när jag ska till doktorn. Nu har jag iaf skrivit ner allt från svimningar till krypningar och domningar så jag inte glömmer det. Jag är så trött på att må dåligt och så fort jag mår bättre tror jag att det ska bli bestående.... men en vacker dag är allt bra igen, det bara måste bli så!

Tittin är klar, håller på med Hjärteraden. Kul att knyppla i färg och Lan-garn, det blir ett annat liv i spetsarna!

På med ljudet och njut!

http://elfyourself.jibjab.com/view/tFZ5RhSbWStxopdB?cmpid=ey_fb_self


Psyk-chefen ringde oxå på eftermiddagen. Jag berättade om hela händelseförloppet och oxå att psykiatrikern ringt och att vi ska ses på torsdag för att gå igenom min medicinska situation.  Psyk-chefen skulle prata med min s.k kontaktperson... vi får se om jag anmäler till patientnämnden eller låter det vara, just nu är jag helt lugn men jag vill låta det hela sjunka in oxå. Nu känns det bra att träffa min husläkare på måndag och psykiatrikern på torsdag så jag en gång för alla (hoppas jag) kan få förklaring i vad som orsakar vad, krypningar, extrem trötthet, skakningar, hjärtklappning... för rimligtvis borde man inte må så pyton igen efter en så lång "resa" som jag gjort.

Ringde oxå VC för att kolla om det fanns svin-vaccin åt mig om jag skulle ge mig av till Oslo över en helg. Där härjar svinis hejvilt och tydligen är var 7:e person där sjuk nu, läste jag nånstans. Dottern som bor där har redan haft svinis så ... Men jag blev avrådd från att åka för jag hör tydligen till en riskgrupp eftersom jag är kroniskt sjuk och fet... hoppsan. Och vaccinet är slut i stora delar av Stockholm, så jag får se om jag kan hitta nån som kanske kan förbarna sig då.

Hela eftermiddagen har jag knypplat på "Tittin" och lyssnat på Lugna Favoriter, det har varit skönt. Det kryper i huvudet och högerhanden domnar, men lite skit får man väl tåla. Sonen handlade middagsmat så jag gjorde Heta Räkor när han och flickvännen kom hem. Han har oxå köpt en USB-hub (Tack för ordet, Snurr), men den har jag inte orkat sätta i den. Ska knyppla en stund till och se om jag orkar plugga i den sen, för då kan jag lägga in en fräsch bild på "Tittin".

... fick ett telefonsamtal från en psykiatriker på öppenpsyk. Han hade fått en av mina lappar som jag lämnat via receptionen till dels min s.k kontaktperson och dels till hennes chef. Med lite tråckel lyckades vi hitta en tid redan nästa vecka för att diskutera biverkningar och ev. fortsatt medicinering. Jag frågade varför man inte kan boka tid direkt hos läkarna och anledningen till detta skulle vara att kontaktpersonerna är lättare att få tag i. Jag gapskrattade och sa att det har varit lättare att få tag i dig som jag inte ens sökt, än min kontaktperson som jag försökt få kontakt med sen augusti. Tokigt det kan bli! Anledningen till att han fått lappen var att det stod "medicinfråga" på den... då skiter alltså kontaktpersoner och chefer i det. Slutet verkar bli gott iaf... eller det ser vi nästa vecka.

... så har min son installerat ett nytt tangentbord och en urläcker rosa mus åt mig... men det blev problem direkt förstås. Båda behöver en varsin USB-ingång och det har vi... men när jag skulle in på Handelsbanken blev det problem för den dosan behöver oxå en USB-ingång. Så jag har legat på golvet och stoppat i och dragit ur tangentbord och mus i omgångar för att kunna föra över lite pengar. Nog måste det väl finnas nån form av grenkontakt till USB? Ska be sonen kolla det snarast för annars blir det bökigt med både bankaffärer och foto-överföringar...

Nu ska jag sätta mig och knyppla lite "Tittin". Det kryper myror ända från huvudet och ner i benen och emellanåt lägger sig ett grått moln i hjärnan. Men hepp hepp, finns det dåliga dagar så vet man att det finns bra dagar oxå. "Foten i kläm? Jajamensan!"

Nu får jag ta och skärpa till mig... Inte nog med att jag hörde hur jag lät som värsta medeltids mentalpatienten när jag brölade att: "Dom sa till mig att hon slutat", "varför har dom sagt så", "är det vanligt att dom behandlar patienter så här?" Dom, dom dära som har makten... för visst känns det som om dom kan göra vad dom vill mot oss andra, vi som äter psykofarmaka, knäppgökarna. Vi och dom, dom och vi som möts på varsin sida om skrivbordet.  I det resonemanget börjar man ju bli knäpp, iallafall blir jag undergiven och maktlös och då börjar dom se en som en tvättäkta knäppgök som man kan bete sig hursomhelst mot.

När jag skrivit förra inlägget så ringde telefonen... "Hej, det är Nn, hur mår du?" och jag förstås, uppvarvad och ilsken: " Jag är SÅ FÖRBANNAD så jag tror jag får hjärnblödning..." och så kom historien som jag skrivit nedan, med narcissist-psykiatriern och hela köret.... När jag vrålat på en stund avslutar jag med att "....nu fick ditt lilla öra en dos som inte du skulle ha, men det är så färskt att det bara rann ur mig...men hur är det med dig? (typ) "... ... Svaret kom något oväntat: "Jo, det är bra, men kan jag få prata med Bekki?" ..... NEJ, NEJ, NEJ! Det var inte min kompis ur Tanzaniagruppen, utan Bekkis kompis med samma namn!

Alla har vi väl gjort den missen nån gång, men kära nån... vissa saker ska inte 16-åringar behöva höra från vuxna psykfall! Och inte gjorde jag det bättre när jag skulle skoja till det och sa till Bekki att: "... det var väl tur att det inte var gynekologen jag var arg på!" ... men lill-skrutten blev inte gladare för det...

... så nu är jag världens pinsammaste mamma. Verkligen! Jag skäms som en röd gris och ska tyst gå iväg och knyppla nu, för så mycket energi gav ilske-kicken iaf, att den sängliggande apatiska dioten blev en manisk idiot som bakat äppelpaj till kursarna och stekt pannkakor till den något skämda Bekki...

Att få tid på VC var inga större problem. Ska dit på måndag, jag tänker ta med mig artiklarna och så... Hoppas på ny remiss till endokrinolog.

Men psykiatrin? För vem finns dom till? Som jag skrev i förra inlägget så går det alltså inte att få tag i min s.k kontaktperson... så idag har jag ringt hennes chef. Tre gånger, två lappar och tredje gången får jag höra att hon gått hem. Fint. Hoppas hon får en fin kväll! Jag visste inte om jag skulle gråta eller skrika så jag bad att få numret till patientnämden för att kunna göra en anmälan, men då skulle jag få prata med jouren. Nej tack, sa jag. Jag vill ha en läkare/psykiatriker som man inte kan få tag i. "Men det är vad vi har att erbjuda"! Jag la på.

Sen ringde jag upp igen och bad att få prata med jouren. Jag fick prata med en vårdare eftersom jourläkaren var upptagen. Han ville veta mer om ditten och datten men jag var envis med att jag vill trappa ut medicinen själv för jag har inte tillstymmelse till förtroende kvar för öppenpsyk. Han satt ju och tittade i mina journaler under samtalet och så frågade han varför jag inte gick till min behandlande läkare på psykiatrin... men för att jag inte har nån, sa jag ju! Då visar det sig att min första psykiatriker, hon som övertalade mig att börja med antidepressiva, hon finns visst kvar! Men varför har de då sagt att hon slutat och jag sen fick "narcissisten" och sen får jag inte boka tid utom genom en kontaktperson som inte går att få tag i?

Vårdaren fick mitt nummer och skulle ge min existerande behandlande läkare det och förklara lite om vad jag gått igenom....

... och jag är så arg att jag tror hjärnan kokar....

Kom inte ur sängen imorse. Bly i benen. När jag framåt förmiddagen lyckades masa mig upp på toa och för att sjukanmäla mig fick jag mens igen. Mens var tredje vecka i min ålder??? Den borde väl börja avta nu! Kroppen protesterar men hjärnan exploderar av ilska. Sen artikeln i Ica-kuriren http://www.icakuriren.se/Kropp-Sjal/Ma-bra/Kolla-skodkorteln/ har jag fått en hel del respons från olika håll vilket gjort att jag lärt mig en massa nytt om struma och hypothyreos. En jättevanlig kvinno-åkomma! Och det verkar som om det är minst lika vanligt att man felbehandlar den. Nu har jag i olika artiklar och insändare hört om kompletterande medicin (Levaxin innehåller hormonet T4, men sköldkörteln producerar även T3). Det finns oxå annan medicin mot struma. Jag har en granne som fick sköldkörteln bortopererad för 14 år sen, hon äter 50mikrogram Levaxin, jag äter 125 mkg Levaxin... är det kanske inte ett komplement jag behöver? Eller svar på alla mina frågor? Ska jag efter en så lång medicinering fortfarande må så här dåligt? Bilderna nedan är från samma mur i Tallin, samma kvinna (dvs jag) tagna år 2000 och 2003... och 35 kilos skillnad! Det handlar inte om att bota struma med vila och långa promenader (vilket min första läkare ordinerade)! Bara Levaxin verkar inte hjälpa i mitt fall. Och den depression jag anses lida av handlar snarare om struma än om att jag känner mig oattraktiv (se nedan)! Och vem känner sig inte färdig att ge upp när man läser i media om alla som blir utförsäkrade, för vad finns det för garantier att jag är frisk om 550 dagar? Inga! Inte om jag inte får RÄTT hjälp och vissa dagar (som idag) tror jag inte att vila och vänta är rätt hjälp!



Min resa genom psykiatrin ska jag skriva om nån gång när jag orkar. Just nu är jag bara genomförbannad över att ha blivit övertalad att äta antidepressiva... men jag kom till ett läge där jag kände att jag inte var samarbetsvillig. Dock, jag blev jättesjuk av tabletterna, fick komma till en ny psykiatriker eftersom den "övertalande" psykiatrikern slutade. Han bytte ut tabletterna och pratade om "kvinnor i min ålder ofta blir deprimerade för de känner sig inte så vackra längre, och mindre attraktiva för män..." Jag ignorerade det då, fick en tablett som jag tålde bättre och tänkte att den stackars narcissistiska psykiatrikern säkert hade ett h-e med att skriva ut antidepressiva medel till medelålders oattraktiva kärringar (antidepressiva påverkar nämligen sexlusten negativt, vilket  nog var säkrast för en alfa-hanne som honom själv) så det var väl honom det var mest synd om. Jag är väl inte särskilt attraktiv, men jag lider inte av det, däremot lider jag av struma! När psykologen sen slutade fick jag en ny kontaktperson som skulle höra av sig i början av hösten. För drygt tre veckor sen ringde jag och sa att medicinen börjar ta slut, men det var fullbokat och semestrar så jag sa att än är det ingen brådska (hur kunde jag vara SÅ dum?). Hon skulle ringa i förra veckan och ge mig en tid. Igår lämnade jag en massa meddelanden till henne och idag ringer jag hennes chef. Jag vill ha en ny kontaktperson och allra helst vill jag aldrig mer se dem! Men jag går på antidepressiva och jag kan inte bara avbryta behandlingen utan att bli jättesjuk (eller troligtvis blir jag det eftersom jag blev så sjuk vid insättningen), nu är snart medicinen slut och antidepressiva säljs inte utan recept. Vad i h-e ska jag göra?

Jo, vänta.... jag ska vänta på att telefonen ringer, kanske "de nådiga" på psykiatrin kan ge mig en tid för medicinuppföljning eller ut-trappning av antidepressiva. Vänta på att de ringer från VC så jag kan få fråga om kompletterande medicin till sköldkörteln eller om jag ska ha tålamod till min tid den 18 december... Levaxinet verkar långsamt... men HUR långsamt? HUR MÅNGA ÅR? ...för det är ÅR vi talar om! Jag har antagligen varit sjuk i 9 år och ätit medicin i 2 år, psykofarmaka i 9 månader och jag är fortfarande SJUK! Så många som har struma och lever fullkomliga liv, vad gör jag för fel?

Först FRIVOLITETSKURS.

Gråmulet och kallt, men efter en snabb varm dusch gav jag mig av från Sanda, kom till Jakobsberg lagom till kl. 11 och satt där och "frivolerade" på Monica-korset. Tung och seg i hela huvudet.



Kom hem före kl 16.00. Hemma firades FARS DAG för fullt med FAMILJEN. Jens och Sandra hade redan åkt med Monica för att hinna till hennes buss i Karlstad, men Bella och Justin samt Linnéa och hela hennes familj satt och åt tårta och petit chouixer (eller chokladsnoppar som Justin tyckte det såg ut).

 


Monica landade i Oslo vid 23.30, men Jens tog det lugnt (klokt när körkortet är nytt!!!) och var inte hemma förrän halv ett inatt. Jag blev klar med det röd-svarta Frivolitetskorset Monica, det gröna Christinakorset blev klart häromdan och nu har jag börjat med en rosa ängel.



Idag har jag tillbringat två timmar på jobbet efter en i princip sömnlös natt. Försöker fortfarande få tag i psykiatrin, men de är omöjliga. Ska snart på utvecklingssamtal med Bekki...hon vill ta ett sabbatsår och jobba...

Kvällen har varit lugn. Har suttit och knypplat och har nu gjort klart den krångliga "Vågkrus". Ska väl strax krypa i koj... ska bara spola av knyppelpinnarna och ... ja...


Vågkrus                                               Flätspets, Sockerudd och spindel i två färger, Vågkrus

Igår vaknade jag vid fem, kunde inte somna om så jag gick upp en stund efter sex och började packa ihop mina grejor. Hade planerat en härlig handarbetshelg på Sanda med avslutning på Frivolitetskursen i Jakobsberg imorgon. Förutom lite kläder och en kasse mat lastade jag bakluckan full av mina handarbeten efter mitt tvåtimmars arbetspass på jobbet. Båda knyppeldynorna, en påse med Frivolitets-grejerna, en påse med spikmattan, påtgumman och lite garn samt broderiet med afrikanskan...

...och här sitter jag, mer än ett dygn efter jag kommit ner... och har inte rört en nål, en tråd eller nåt annat heller för den delen... Jo, datorn och TV:n... och brasan. Egentligen är jag kanske inte så förvånad när jag tänker efter. Att åka med ett sånt lass handarbeten och dessutom en bra bok, bara för att mysa och koppla av faller ju faktiskt på sin egen orimlighet. Att koppla av samtidigt som jag bestämt mig för att knyppla klart "Vågkrus", knyppla vidare på "Tittin", brodera klart afrikanskan, påta ett snöre som kan hålla ihop burken med frivolitetsgrejer och som samtidigt kan fungera som ett bärhandtag, samt imorgon på kursen frivolera klart ett Monica-kors. Visst hade det varit kul!



Men en av mina bästisar skulle ringa på em. Hennes barns far opererades för cancer i förrgår och vi skulle prata... och det gjorde vi i 1,5 timme. Min dotter i Oslo slängde sig på en buss till Karlstad efter en tråkig händelse och min son med sitt nytagna körkort åkte dit och hämtade henne, telefon med henne och sonen lite under vägen. Dessutom stod jag här och lagade GI/viktväktarmat som jag vill ha den. Köttfärs med massor av lök, vitlök och cayennepeppar samt kokta morötter  till sen lunch, heta räkor i 4%grädde och mjölk, massor av vitlök, curry och cayenne och så fick kornriset koka med i såsen till sen middag. Jag öser gärna på kryddor men det får jag inte göra hemma... så nu passade jag på, kan man säga. Sen blev det massa dator, telefonen fick jag ladda två gånger, hämta ännu mera ved till brasan som brann så mysigt och det lilla spöket som verkade bo därinne i elden...

Runt halv två inatt vaknade jag i soffan...vet att jag tittade på nåt spännande program om Saddam Hussein men jag var mer än grötig i huvudet. Vad trodde jag efter en arbetsvecka? Att allt skulle vara som förritiden? Och när det dessutom händer saker i familjen och med ens närmaste vänner, ja då packade duktiga Guggelutt ihop och gjorde inget "vettigt". Fick mess från Monica att de kommit hem och resan gått bra, törstig, drack massa vatten, gick upp igen halv fem, kollade datorn, oro i kroppen, sov som en stock när Janne kom ner efter sitt nattpass efter halv åtta... och vaknade HALV TVÅ på eftermiddagen! May, may, may... ingen ordning och reda på nånting. Grått, grått, grått och regn, kroppen trodde väl det var natt fortfarande.

Jag lär känna mig själv lite mer varenda dag, framförallt om mina begränsningar. Nå, ingen skada skedd, bara en väldig massa ofullständigt handarbete som ska packas in i bilen igen imorgonitti. Hoppas kunna somna i hyfsad tid eftersom jag ska till Jakobsberg i morgonförmiddag. Oslo-tösen träffar alla sina syskon idag och det känns gott. Jag ska bestämma mig för om hon och sonen ska komma förbi Sanda på lunch imorgon på väg till busen i Karlstad, men det innebär att jag missar frivolitetskursen ... och den är bara en gång i månaden och förra gången låg jag i feber. Samtidigt så vill jag ju träffa dottern! Men jag ska kolla om jag ska åka till Oslo istället om två veckor...

Sending my thanks to God in every minute! I have a wonderful chief at work, I have a God-sent handläggare at States insuracecompany of welfare (?). I really have what every citicen of Sweden and the world could ask for. I am sick, have been for more than a year, and still... they belive in me. Maybe it is crazy to think that the Swedish Welfare System is all good or bad, I have experienced both. I am Swedish, born and living in Sweden all my life, often very critical to "the Swedish Welfare System" wich have many lacks...and I have had the opportunity to see some other countrys welfare systems... better and worse than the Swedish... in dispite of all I have seen, in my personel case, I am so lucky, and so thankfull to God, that I have the wright persons in my nearest life. It is not OK to be dependent of good people around You, but still I am thankful hat I have them so close to me in my situation. So...

Thank you, God, in all Your glory, that You are so good to me.

...och fick blandannat upp en källförteckning där man hänvisar till min magisteruppsats "ecce homo diakonia"! Nu blev jag jättestor i mina ögon ;O)

http://www.visualarkiv.se/xtf/view?docId=SE/AC096/STAD/170.ead.xml&chunk.id=custodhist

Hade ställt klockan på 11.00 idag, men vaknade långt före det. Åkte med Janne till Fittjaverket och hämtade vår Mitsubishi (som vi knappt använder längre, men behåller pga dragkroken) för att Jens ska få ha bil i helgen. När vi kör ut från garagen se vi två polisbilar och en avspärrning i våningshusen. Ikväll hittade jag denna artikel: http://www.aftonbladet.se/nyheter/article6070137.ab 
Vi gjorde ett litet besök på Hornbach för att titta på en fusktegelvägg som Janne förälskat sig i och den var verkligen skitsnygg, den ska vi ha på fönsterväggen i vardagsrummet i Sanda. Jag köpte på mig en mosaik-kakelplatta som jag ska göra 4 grytunderlägg av! Urläcker brun med guldstänk. Jag hittade bra pris på strumpor på Coop...imorse konstaterade jag att jag inte hade ett enda helt par kvar...


 
Hemma plockade jag ur alla båtgrejer ur Mitsubishin och värmde lunch innan jag åkte till jobbet och Filtklubben. Idag hade vi en gäst, vår kyrkoherde, som berättade om en resa han gjort i Rwanda, om när han fick viga sin syster på savannen, om bergsgorillor och folkmordet 1994. Jätteintressant!

Handlade på hemvägen. Nu är min och köper nytt tangentbord åt mig förrrr det ta tangentbrd görmig VNSINNNNNNNNNNG. DETÄRRRRRRRRHEEEEEEEET FUKAAAAAAAAAAAT

Det blir väl inget riktigt recept av detta... men ändå:

Kycklingfiléer skärs på mitten och stekes med salt och peppar, sen lägger man mozarella på den stekta ytan och steker dem på andra sidan oxå.

Kornriset var en besvikelse. Matvete är jättegott, men detta var som klumpig havregrynsgröt vilket iaf inte jag vill ha till kyckling. Ska prova att koka i buljong nästa gång. Men att blanda med  sugar snapsen och kokta strimlade morötter piggade upp det hela.

Tangentbordet är tjafsigt ikväll... höres!

...ja, det gör livet. Två timmar om dan på jobbet och sen i övrigt rehab och vila. Igår blev en lång dag. Tidigt på jobbet med mässa och personalmöte, sen fick sonen köra mig till psykoterapin. Han blev stoppad av polisen (se historian nedan), men kom ändå tillbaka i god tid och hämtade mig. Hem och göra pannkakor och slå frivoliteter innan knypplingen på kvällen.

Idag tog jag lite sovmorgon, var på jobbet mellan kl.11-13 och sen till sjukgymnasten. Vi har pratat kost och motion. Det blir GI-inspirerad viktväktarkost. Ca 3 halvtimmes motionspass i veckan. Läxa: testa vattengympa på tisdag och meditationsyoga nästa måndag. Invägning och midjemått om 2,5 vecka. Min egen våg visar 103 härliga guggelutt-kilon!

Handlade på vägen hem. Tänkte morötter istället för potatis... Två lagade mål, mycket rotfrukter och grönsaker, minst en frukt och två mellanmål om dan, och rättika vid sötsug! Det är effektivt!

Idag blir det kyckling med mozarella, sugar snaps (kenyanska sockerärtor?), kokta morötter och kornris. Yummi!


Alltid roligare bloggar om man lägger in en bild oxå!

Som jag glatt berättat tog Jens körkort i fredags. Igår, tisdag, blev han stoppad av polisen för att han körde med dimljus. Polisen grattade honom till körkortet, men berättade oxå att det är förenligt med böter om man kör med dimljus om det inte är dimma eller regnar kraftigt... Sonen protesterade förstås, för han har läst i körkortsboken helt nyligen att man visst får köra med dimljus i dagljus om man bara har parkeringsljuset på.. Mycket rikigt stod det så i körkortsboken, tryckår 2008. Nu ska det bli spännande att höra vad körskolan säger om det när han åker in för att berätta att han fått körkortet. Vem har rätt? Körskoleboken eller trafikpolisen i Stockholm.



Sen kan man ju undra varför sonen promt måste köra med dimljus, men det är en annan historia.

... skulle man kunna säga. Dagen har blivit lång iaf. Väckarklockan ringde 05.00 nere i Sanda. Gubben och jag gjorde oss klara och åkte till hans jobb i Södertälje. Där stod redan Jens och Sandra och väntade för att köra mig hem. De hoppade av i Fittja för att åka till Gustavsberg för att köra Bella till tandläkaren. Själv åkte jag hem och sov ett par timmar till. Gick upp halv 11, åkte till jobbet halv 1. Möte med FK och arbetsgivare kl 13.00. Egentligen ska jag söka ett nytt jobb som jag klarar av, men FK bedömer att jag inte kan jobba öht så jag får fortsätta som jag gör och arbetsträna på min arbetsplats och behålla sjukpenningen... Var rätt slut efter mötet, men vi hade ett litet eftersnack när FK gått. Pratade kort med några arbetskamrater innan jag åkte och handlade.

Nu står en köttfärslimpa i ugnen. Kvällen blir lugn!

Thyra och Änglas mössor blev klara ikväll. Måste jag ju lägga upp bild på dem förstås. Nu säng, sen arbetsvecka!

Janne åkte hem tidigt på fm för att jobba med båten, själv blev jag kvar härnere på Sanda. Har inte varit lika extremtrött som igår, men tillräckligt trött för att bara ha suttit inne hela dagen vid datorn och så har jag "slagits" med Vågkrus, spetsmönstret ovan. Jag är trög i huvet och det ville sig inte alls idag. Ska sätta mig med Änglas mössa en stund, sen blir det nog frivoliteter om det blir nåt mer ikväll. Gubben min kommer ner igen framåt kvällen och jag åker med honom till hans jobb i Södertälje tidigt imorgonbitti. Ska väcka sonen så han kan hämta mig på Igelstaverket kl.06.15 tänkte jag. Ikväll kör han lillesyster till Tess grav och han var väl inte så supersugen på att köra ner hit ikväll. Jag är inte sugen på att åka hem heller... lite spänd inför mötet med FK och arbetsgivare imorgon...